Det finns överhuvudtaget ingenting negativt att säga om personalen på hjärtavdelningen på Drottning Silvias barnsjukhus. Maken till professionalism, empati och värme har jag faktiskt aldrig stött på. Detta är visserligen vad de är tränade att göra och har betalt för, men det känns faktiskt som att de bryr sig på riktigt. Alla är väl medvetna om att några timmar innan vi klev in genom dörren på sal tre var vi lyckliga nyblivna föräldrar. Utan den minsta aning om vad som lurade runt hörnet. De har låtit det ta tid, och sjunka in i en takt som vi klarat av.

Allt går i ett lagom tempo enligt en väl uttänkt plan. Man vaggas in i en främmande värld av bröstpumpar, sondmatning och ett noggrant vägande av blöjor för att hålla koll på inkomster och utgifter. Begrepp som saturation, VSD, CVK, EKG och pulmonalisatresi blir vardagsmat.

Lugnt och sansat ordnas möten med, kirurg, narkosläkare, sjukgymnast och kurator, rundvandring på avdelningen, genomgång av rutinerna och besök på IVA. Hela tiden ackompanjerat av ”Orkar ni det nu?” eller ”Vi kan ta det senare om ni vill, säg bara till”. Så fort de sett att vi inte pallat trycket, att tårarna kommit, har någon lotsat in oss i någon vrå där vi kunnat vara ifred.

Längs väggarna i korridoren hänger diverse collage som föräldrar har gjort med bilder på deras barn mer eller mindre nyopererade. Kollagen och några fotoalbum – också de gjorda av föräldrar och med ungefär samma innehåll – används i utbildningssyfte för att förbereda oss på vad som komma skall. "Titta lite med ena ögat först, och så gå tillbaka när ni orkar se mer" säger de till oss. Ett spädbarn med ett stort operationssår på bröstet och sladdar och slangar på varenda millimeter av kroppen är ingen rolig syn. Speciellt inte om barnet är ditt eget.

Nu har jag gått flera kilometer i de här korridorerna och tittat lite längre på collage-tavlorna för varje vända i hopp om att vara förberedd på att se Abbe på IVA efter hans operation.
Kan man bli det?

Andra bloggar om: empati, bröstpump, sondmatning, tårar