Vi har checkat ut från BB nu. Det känns bra att slippa vara där bland alla lyckliga föräldrar med sina små knytten i famnen. Jag missunnar dem inte. Nej nej. Jag har ju mitt lilla knytte även om jag inte kan hålla honom i famnen lika mycket. I synnerhet inte nu med hans Von Rosen-skena. Det känns som att hålla i en liten låda. En knölig, vinglig liten låda. Med dropp i huvudet, sond i näsan och diverse andra sladdar kopplade till händer och fötter. Men det känns andå skönt att slippa blickarna på BB. De menande blickarna med huvudet på sned från personalen och de frågande blickarna från andra föräldrar, ivrigt letande efter vår plastbalja med tillhörande bebis.

Vi bor bara ett par mil från Drottning Silvias. Tack och lov. Så nu sover vi hemma på nätterna och är på sjukhuset på dagarna. Men tänk alla de som kommer från andra delar av landet, som måste flytta hit med hela familjen under sjukhusperioden. Kanske måste spendera veckor, eller till och med månader på Ronald McDonald Hus. Jobbigt, men vilken tur att det finns. Huset är kanonfint och väldigt välkomnande på alla sätt. Och jag kommer aldrig att äta på McDonalds igen utan att lägga mina växelpengar i plexilådan vid kassan.
Men hemma är ändå hemma.

Andra bloggar om: Ronald McDonald Hus, McDonalds