Nu börjar det här livet att kännas lite som rutin. Efter att Abbe lämnade 3-salen fick vi ett eget rum, där en av oss sover tillsammans med Abbe. Vi turas om att sova här eller hemma varannan natt. Abbe har ju en bror också som behöver oss mer än någonsin skulle jag tro. Nu sköter vi oss i ganska stor utsträckning själva och personalen kommer in var tredje timme, dygnet runt, för att ta prover och göra kontroller.

Det finns ett kök där föräldrar sköter sig helt själva. Man förvarar mat i plastbackar märkta med barnets namn i några kylskåp avsedda bara för oss föräldrar. I en burk lägger man en krona per kaffekopp man dricker. När kaffet är slut brygger vi nytt, häller i en termos och sätter en tejpbit med det aktuella klockslaget på. Det inte finns så mycket mer att göra för att fördriva tiden och stilla nerverna än att dricka kaffe. Så kaffet hinner nästan aldrig bli mer än nybryggt.

Det är i alla fall väldigt skönt att slippa äta det sorgliga utbud som cafeterian i bottenplan har att erbjuda. Det tröttnade vi på redan efter ett par dagar.
Idag lagade vi färsk pasta med pesto och soltorkade tomater.