Vid tretiden i går natt ringde telefonen. Yrvaken svarade jag och hörde en röst i andra änden säga "Hej är det Abbes pappa? Jag ringer från intensivvårdsavdelningen på Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus". Men herregud, måste de ha ett så långt namn, tänkte jag. Kom till saken. Från att ha sovit gott i min säng till en puls på 180 slag i minuten slungades jag på bråkdelen av en sekund. Jag var vettskrämd. "Ja, det är jag" svarade jag "vad är det, har det hänt något?" Han insåg nu vilken effekt hans påringning råkat få och sa "Ååh, nej det var inte mening att oroa er. Jag skulle bara säga att Abbe har åkt ner på avdelningen nu, så ni inte behöver komma upp hit i morgon och undrar vart han har tagit vägen"

Jag vet inte. Det är första gången jag har ett spädbarn liggande på en intensivvårdsavdelning efter en allvarlig hjärtoperation. Nattliga samtal från IVA är inget jag är van vid. Kanske borde jag bara lagt på, tänkt att det var ju positiva nyheter och somnat om?
Kanske det, men fan vad rädd jag blev.