Jag pratade med min storasyster igår. Hon råkar vara barnläkare. Praktiskt. Jag berättade om vårt möte med Solveig och om Abbes diagnos. Syrran kände visst Solveig lite grand och kände även till 22q11-deletionssyndromet, men eftersom det är ganska ovanligt var hon inte helt påläst. Hon lovade att ta reda på lite mer och höra av sig igen. Känns skönt. Hon får liksom en dubbel roll på något vis. Hälften profession och hälften syrra.

När hon hörde av sig med några länkar i morse (här är en) vädjade hon att jag skulle ta allt med en nypa salt. "Tänk på att i den här informationen har man samlat alla symptom som man upptäckt hos barn med syndromet. Det blir mycket. Men det betyder inte att alla barn drabbas av allt", sa hon. "Få inte panik när du läser, Abbe kanske inte får alls några symptom mer än sitt hjärtfel".

Jag läste. Och jag läste igen. Och för varje ord ansträngde jag mig allt hårdare för att komma ihåg vad min storasyster sagt till mig.