Jag stirrade på poxen (pulsoxymeter) som är kopplad till Abbe. Den mäter syremättnad i blodet och värdet pendlar upp och ner runt den nedre gräns de ställt in för att maskinen ska larma. Med jämna mellan rum piper den. Vid det här laget vet jag hur man trycker bort larmsignalen och gör så än en gång. Så länge värdet vänder upp igen som så många gånger förut är det ingen vits att ringa på någon personal. Då är det bara de som trycker bort larmet istället.

Det knackade på dörren och in kom en av läkarna på avdelningen. "Hej. Är det bara du och Abbe här?", sa hon. "Ja, min fru är hemma hos storebror idag, hon kommer senare och byter med mig" förklarade jag. "Jaha, jag hade tänkt prata lite med er. Går det bra att vi tar det ändå, utan din fru?" frågade hon. Jovisst, det gick väl bra.

– Vi tog ju ett prov på Abbe, då när ni kom in du vet.
– Mm.
– Ja eh, det där kromosomtestet.
– Mm.
– Vi har fått svar nu. Det visar sig att Abbe har en kromosomavvikelse.
– Va?
– Det brukar kallas för CATCH22. Eller 22q11-deletionssyndrom.
– 22q...vadå?

Jag ville vråla rakt ut så högt jag orkade "Ta ditt jävla rövsyndrom och dra åt helvete! Abbe har fel på hjärtat och höfterna och det får fanimej räcka!". Jag ville bara resa mig upp, gå därifrån och sparka på allt som kom i min väg.
Istället mumlade jag, knappt hörbart:

– Mhm...men...vad innebär det?
– Ja hm, han kanske kan få lite inlärningssvårigheter. En del får dåligt immunförsvar och vissa...eh...vet du vad?
– Nä.
– Vi har en doktor som är expert på just den här diagnosen här på sjukhuset. Jag kan be att hon kommer hit i eftermiddag, när din fru är här också. Hon kan svara på era frågor. Okej?
– Ja...okej.

Andra bloggar om: kromosomfel, syndrom, 22q11, catch22