Det låg en en tuff liten kille på 5-6 år, på 3-salen ihop med Abbe. Hans föräldrar och några från personalen skulle hjälpa honom upp ur sängen ett par dagar efter operation. Ååh, det var jobbigt att se. Han förvandlades till en liten ynklig pojke som kved av rädsla för att det skulle göra ont. Jag kunde inte låta bli att tänka, ska Abbe behöva gå igenom detta gång på gång?

Men så i förrgår. Efter bara ett några dagar till ligger han och brottas på golvet i korridoren med sin syster. Vilken känsla. Att se barnen på avdelningen och följa hur fort de kvicknar till ger tillförsikt. Likaså att prata med deras föräldrar och ta del av deras erfarenheter. Deras berättelser om glada, vilda småttingar fulla av energi, ger kickar att orka hänga i.