Jag vet inte om du som läser detta har barn. Om du har upplevt den där märkliga känslan då man lämnar BB, och plötsligt inser att det är på riktigt.

På sjukhuset är allt så välordnat. Mat serveras vissa tider, barnmorskor hjälper till och berättar hur mamman bäst ska amma bebisen. Hur tvättar man navelsträngssnutten, hur byter man en blöja och hur var det nu med AD-vitaminer? Allt det där vet de. Det är som om man checkat in på ett temahotell. "Välkommen till Mamma-pappa-barn-inn – hotellet där familjen är i centrum".

Sedan kommer man hem. Man kliver över tröskeln till sitt eget hem, sina möbler, badrum, TV och sina egna CD-skivor. Då inser man plötsligt "Shit, han ska ju bo här nu". Han (eller hon för den delen) är inte lånad, han är på riktigt. Nu ska vi klara det här själva. Utan barnmorskorna på temahotellet.

Har du upplevt det, så har du säkert också varit med om fasen då man tittar på barnet i princip hela sin vakna tid. Då man i panik sticker ner huvudet i barnvagnen för att kolla om han verkligen andas. Minst arton gånger per dygn.

Jag har varit med om det. Jag har ju en son redan. En utan hjärtfel. Jag undrar nu, hur fan ska man våga åka hem, med Abbe?