Nu satt jag där själv med beskedet om Abbes syndrom i mitt knä. Snart skulle jag vara tvungen att berätta det för min fru. Ska jag ringa hem nu, eller vänta tills hon kommer in för att byta av mig? Jag vet ju att det kommer att knäcka henne.

Vi har båda gråtit så mycket båda två de senaste veckorna, men av någon anledning har jag tagit rollen som den starke. Han som tröstar och håller om när tårarna kommer. Som säger "det kommer att ordna sig", när hon tappat tron. Och av någon anledning har jag orkat då. Blivit starkare. Som om det var en uppgift avsedd för mig, som jag absolut inte får misslyckas med. Kanske fungerar jag på det viset – fokuserar med uppgiften. Eller så är det samspelet mellan oss som par. När den ena sviktar går den andra in och håller ställningarna.
Hoppas det.