Farmor och farfar fick rycka in igen, som så många gånger sedan vi åkte till förlossningen i Borås för drygt två veckor sedan. De lovade att vara hos storebror medan min fru och jag pratar med 22q11-specialisten.

Jag hade berättat för min kära, hon hade gråtit och jag tröstat. Jag hade försökt få det till något positivt att vi nu hunnit förbereda oss så vi kunde fråga mer om allt vi undrade. Vi hade ju fått lite tid sedan den där andra läkaren redan lämnat beskedet till mig tidigare idag. Jag vet inte om det funkade så bra.

Så småningom kom i alla fall en kvinna med rödaktigt hår och läkarrock in i rummet. "Hej, Solveig heter jag. Är det Abbes mamma och pappa?"" sa hon med en klingande isländsk brytning. Hon tittade en stund på Abbe, gav honom till slut en liten klapp på kinden med baksidan av pekfingret och satte sig på en stol mitt emot oss och började berätta.

Catch22 är en ganska ovanlig kromosomavvikelse. Varje år föds inte fler än 20-30 barn i Sverige med diagnosen och graden av problem varierar tydligen väldigt bland de som fått den. Förutom fysiska problem som hjärtfel, gomspalt, immunbrist, kalkbrist, hörsel- eller synproblem kan t ex koncentrationssvårigheter och inlärningsproblem dyka upp längre fram i livet. Jag hörde henne säga ord som ADHD, autism och utvecklingsstörning, men jag hade så svårt att fokusera så de passerade utan någon reaktion.

"Jag har träffat så många barn med den här diagnosen och de är så fina allihop", sa Dr Solveig.
Hon verkar vara en väldigt rar person och jag är säker på att det var menat som tröstande ord, men de fick snarare motsatt effekt. Hon lämnade oss och vi satt kvar med var sin klump i halsen som blev allt svårare att svälja.
Och trots att vi haft tid att förbereda oss tror jag inte vi ställde en enda fråga.