Nu är det drygt två veckor sedan vi lämnade den trygga världen på sjukhuset – med larmknappen på armlängds avstånd – för ett liv hemma. Med minst en halvtimme till akuten. Men till min egen stora förvåning varade bara skräcken i några dygn. Värre än så här var det inte. Man klarar sig utan alla fantastiska människor på 323:an, även om jag faktiskt saknar dem lite grand.

En gång i veckan åker vi in till ortopeden och badar Abbe. En sköterska tar av skenan och lämnar oss sedan i ett rum med en liten badbalja och några tvättlappar. Så får vi en liten stund själva med den lilla skrotten nöjt plaskande i ljummet vatten. Helt naken, utan skena och annat krafs som han är van vid. Veckans höjdpunkt.

Några återbesök på hjärtkliniken har vi också klarat av. Abbe följer inte sin viktkurva, utan dalar sakta men säkert. Suck. Syremättnaden i Abbes blod stiger inte heller. Suck igen.