Jag är glad att vi hamnade här på 323:an. Det var inte kul att sitta i ett rum där nere på akuten med en allt mer medtagen Abbe och oroa sig för vad som händer. Och när de ville skriva in oss kände jag än en gång hur den förbannade klumpen i halsen väckte på mig. Nu var det allvar. Annars skulle vi väl åkt hem igen?

Men när dörren till besöksrummet åter öppnades såg jag de röda rockarna från hjärtavdelningen, och två bekanta ansikten. "Hej, vad sjutton gör ni här? Skulle ni inte hålla er borta ett tag till?", sa en av dem med ett förstående leende. Och jag kände mig genast lugn och trygg.

Nu sitter Abbe och jag isolerade med en luftsluss ut till korridoren, på grund av smittorisken. Allt som lämnar rummet måste spritas supernoga och då jag ska ut i köket för att fixa mat eller fika, måste en sköterska lösa av mig eftersom jag inte får ta med mig Abbe ut. Abbe mår inget vidare, men med syrgas, antibiotika, slemlösande inhalationer, Nezeril och bollning ska han nog klara ut även den här skiten.

Bollning? Jo, det ser väldigt lustigt ut faktiskt. Sköterskorna lägger Abbe på en jättestor studsboll. Ungefär en meter i diameter är den minst. Och så studsar man honom på bollen. En stund på rygg och en stund på sidan. Behandlingen får slemmet att lossna i lungor och luftvägar och hjälper honom att djupandas istället för de snabba, ytliga flåsningar som han lyckas prestera på egen hand. Mycket konstigt ska man vara med om. Man undrar ju stilla, hur sjutton kom någon på detta?


Ja, jag vet att jag skrev röda rockar. Men de flesta har det.