De var tre kardiologer runt Abbe och ultraljudsmaskinen när vi kom till tre-salen den där förvirrade dagen i mars. Dagen då vi fick reda på att han hade fel på sitt hjärta.

En yngre kille som satt och gjorde undersökningen och berättade vad han såg för de andra. Den ene docent och den andre avdelningschef. När den yngre läkaren gått därifrån gjorde docenten en undersökning till och diskuterade vidare med sin kollega. Jag förstod som sagt inte fackterminologin de använde sig av, men kunde ändå utläsa att han som gick var ny och att de var imponerade av hans diagnos. "Det var inte dåligt att han så snabbt kunde se det där och det där" Vi fick senare reda på att den unga killen var färdig barnläkare men att han gjorde sin specialistutbildning nu och hade intresserat sig för kardiologi.

När vi började gå på våra återbesök på hjärtkliniken blev vi tilldelade en läkare som skall vara Abbes kontakt, och lotten föll på den nya killen. Så klart. Så jävla typiskt. Av alla dessa erfarna meriterade människor som finns på barnkardiologen måste vi så klart få rookien. Nybörjaren. Den oerfarne. Det är ju för fan mitt barns liv det handlar om.

Att jag någonsin resonerat på det viset skäms jag för idag. Abbes doktor är helt klart vinstlotten. Han är supertrevlig, har bra hand med Abbe, noggrann och enormt engagerad. Han hjälper till med kontakter med alla andra specialister Abbe har åt höger och vänster även om det inte alls har med hjärtat att göra. Och är han osäker om något konsulterar han de andra kardiologerna. Tur att vi fick honom.
Jag hade fel. Sorry.