Beskedet om den nya operationen fick jag på telefon igår på jobbet. Och i morgon skulle jag gå på semester. Det blev bara för mycket. Vi har ju längtat så efter den här sommaren. Efter att få vila upp oss och vara tillsammans efter den jobbiga våren vi kämpat oss igenom.

När jag skulle berätta för mina kollegor vad jag just fått reda på brast det. Snorande och snyftande försökte jag förklara vad doktorn hade sagt i telefon. Klumpen i halsen svällde och läppen darrade. Det gick inte hålla tillbaka. De andra visste nog inte riktigt hur de skulle tackla situationen. Någon frågade "Är det något vi kan göra?". Jag kunde knappt svara men fick ur mig "Ha förståelse. Det räcker med att ni förstår." Sedan låste jag in mig på toaletten.

För att orka mig igenom den första tiden på sjukhuset när Abbe var nyfödd och nyopererad, byggde jag upp en målbild i mitt huvud. Jag såg framför mig hur min fru och jag pysslade med tomaterna och basilikan i växthuset. Abbe låg på en filt under en parasoll utanför och storebrorsan sprang naken fram och tillbaks i vattenspridaren. ”Tar vi oss bara dit så blir allt bra sedan”, sa jag till mig själv när jag tittade ut på det grådaskiga marsvädret.

Det kanske låter som en fånig och glättig bild från en folder för Jehovas vittnen. En sån där som de försöker prångla på dig medan de står där med foten instucken i dörrspringan. Men det var den bilden som höll modet uppe då. Något att längta till mitt i allt det jobbiga. Och nu var vi nästan där.
Det vill säga, innan Abbes doktor ringde.