Idag har vi varit inne på sjukhuset för att ta prover och sätta nål inför undersökningen imorgon.

Abbe är inte helt lättstucken, så varje gång de ska sätta nål på honom är en helvetisk pina. Inte bara för honom. Vi var helt slut efter att de plågat honom över en timme med ett otal fruktlösa försök att hitta en ådra som funkade.

Fast det är ändå märkligt vad man härdas. Jag glömmer aldrig då Abbes brorsa var nyfödd och han tre dygn gammal skulle lämna PKU-prov. De försökte några gånger i händer och fötter på honom också innan det funkade med en ådra i huvudet. Jag höll honom i famnen och var nära att svimma sittande på stolen. Min fru som aldrig haft ont av nålar och sprutor grät så tårarna sprutade. Men nu, efter allt Abbe har varit med om, säger man rutinmässigt till personalen: –Stick honom i huvudet, det är det enda som funkar.

Undrar om man vuxit med uppgiften, eller om man helt enkelt trubbats av känslomässigt. Nej, jag är nog rätt säker på att det är det första. Det skulle ju inte funka om man svimmade och grät hela tiden, eller hur?