Då Abbe opererades första gången sa man till oss att inte sitta och vänta på avdelningen. Vi gick då en kort promenad och kunde sedan inte hålla oss därifrån. Vi gjorde alltså precis tvärtemot vad de rekommenderade. Väntan blev förstås outhärdlig.

Den här gången bestämde vi oss för att lyda personalens råd, av ren självbevarelsedrift. Vi ville helt enkelt minska plågan. Vi drog iväg direkt efter det där vidriga ögonblicket vid operationssalen, satte oss på ett café och åt en rejäl frukost.
– Jaha vad gör vi nu då? Minuterna segade sig fram och mer frukost orkade vi inte sätta i oss. Gå en promenad skulle inte skingra tankarna tillräckligt. Vi åkte och tittade på bilar.

Jag vet. Det låter kanske konstigt och lite okänsligt. Men vi behövde något att koncentrera oss på för att slippa tänka på Abbe som låg där på operationsbordet. Men när vi varit på ett antal olika bilfirmor och till och med varit ute och provkört en Skoda, började klockan närma sig lunch. "Nu borde de snart vara klara, eller hur", sa vi till varandra. Och visst, vi var slående överens om att så nog var fallet.
Efter att ha bunkrat upp med mat och kakor på Ica Kvantum i Munkebäck åkte vi tillbaka till sjukhuset. Klockan var runt ett när vi packat upp, lagat lunch och ätit.

–Vad bra att vi faktiskt stack iväg hela förmiddagen den här gången.
–Vi hinner kanske med en kopp kaffe också innan de ringer ner och säger att de är klara. Stolta över att ha hållit oss borta från sjukhuset så länge, satte vi oss och väntade på att få gå upp till killen.
Klockan sex på kvällen kom en av kirurgerna, ner till avdelningen.
–Dom håller på och syr ihop honom där uppe nu, sa han. Han berättade vad de gjort och hur operationen gått, och strax före sju ringde de från IVA och sa att vi kunde komma upp.

Elva timmar efter att vi lämnat Abbe vid dörren till operationssalen fick vi nu äntligen gå upp till honom. Med facit i hand skulle vi ha hunnit provköra alla stans bilmodeller, om vi velat.