Det var läskigt. Årsmötet i föreningen Catch22 kändes overkligt.

De hade hyrt en av föreläsningssalarna på Drottning Silvias för att hålla mötet i, och det dukades upp med mackor, bullar, frukt och kaffe. Så det låg en trevlig stämning över alltihopa. Men jag kände mig som ett UFO.

Det här är en liten förening som drivs av ett antal eldsjälar, med ganska enkla medel. Efter att man klarat av de obligatoriska punkterna på ett årsmöte som val av diverse poster, verksamhetsberättelse, ekonomi och annat, blev det dags för information från några olika människor och övriga frågor. Och det var här jag började känna mig vilsen.

Jag var nog den enda som var där som hade ett så litet barn, de andras var tonåringar eller unga vuxna. Och de problem man tog upp kändes oerhört avlägsna. Och overkliga. Abbe kan väl ändå inte vara som deras barn? Sådana svårigheter kommer väl inte min lilla gris få? Nej detta måste vara fel.

I pausen blev jag stående och lyssnade på vad de andra (som alla verkade känna varandra) pratade om. Med en macka i ena handen och en kopp kaffe i den andra stod jag som avdomnad och hörde diskussioner om särskoleplatser, barn som undrar varför de är annorlunda, ADHD hit och autism dit. Alltihop flöt samman till en smet.

Efter mötet pratade jag med Solveig (catch-gurun) som också varit där. Jag berättade att jag hade oerhört svårt att relatera till hela grejen. Solveig svarade "Det förstår jag. Man får ta allt som det kommer. Men det var väldigt modigt av dig att komma hit idag".
Jo tack.