Mellan kl 15.30 och 17.oo skulle han ringa. Vi hade fått en telefontid då vi skulle vara hemma, för att han skulle ringa och lämna besked om resultatet efter gastroskopin. Mellan halv fyra och fem skulle doktorn höra av sig och tala om ifall Abbe i all framtid skulle äta mat som inte innehåller gluten. Tror du han gjorde det?

Aldrig har väl telefonen varit så tyst. Jag kollade på klockan en gång i minuten men vågade inte ringa hem och fråga om han hört av sig. Det fick ju inte var upptaget i onödan. Tio över fem ringde min fru.
– Har han ringt? frågade jag innan hon knappt sagt hej.
– Nej.

Jag blev vansinnig. "Hur fan kan de begära att man ska gå hemma på helspänn och vänta och sedan inte höra av sig. Jag ringer honom."

Efter lite detektivarbete lyckades jag luska mig fram till honom via sjukhusets växel.
– Hej, det är Abbes pappa. Du skulle ha ringt oss.
– Ja...eh. Nu...eh..ska vi se. Eh...om jag har några papper här...
– Jag väntar.
– Eeh...det verkar inte...som att jag...eh...fått provsvaren än.

Men herregud. Det är ju de som bokat in telefontiden. Då får de väl se till att ha alla journaler och uppgifter framme.

– Näe...eh...jag har inga...eh...svar.
– Nähe. Kan du få fram dem och ringa tillbaks.
– Näe...eh...det blir svårt idag.
– Okej, ring imorgon då.
– Eh... jag är upptagen...eh...resten av...eh...veckan. Och sedan har jag...eh..semester fram till jul. Vi får...eh...boka en ny...eh...tid då. Efter...jul, alltså.
– Efter jul?!!!
– Ja...eh..ska vi...eh..säga så?

Jävla gubbe!