Idag var Abbe med mig på jobbet. Hela ena väggen på vårt kontor består av glas från golv till tak och för att skydda folk från att ramla genom rutan (hur nu det skulle gå till?) finns en stång i höfthöjd. Lite som en sån där balettstång vid spegeln du vet. Med den lilla skillnaden att du ser inte dig själv när du tittar in i glaset, men det gör alla andra på hela Kungsgatan.

I alla fall så ville såklart Abbe stå där och kolla ut på folket nere på gatan hela tiden. Inget konstigt med det. Men så ser jag honom hänga i stången. Två små händer har tagit ett rejält grepp om stången och min tvååring hänger med fötterna en decimeter över golvet.

Det är inte ens en vecka sedan han bröt höger hand. Jag vet. Jag såg röntgenbilderna själv. Märkligt. Och mäktigt.