Jag har varit i Cannes. Min bransch har årligen en tillställning där man tävlar i reklam (som Guldägget om du känner till det, fast VM). Samtidigt är där en hel massa spännande föreläsningar och seminarier. Och en del rosévin.

I alla fall. Jag kom hem i eftermiddags och möttes av en glädjestrålande storebror som slängde sig runt min hals och sa "Abbe ska börja på mitt dagis efter sommaren". Näe, tänkte jag. Nu har han missuppfattat allt. Abbe har fått en dagisplats. Men på ett vanligt kommunalt dagis. Vi har ju till och med varit där och tittat. Det verkar bra på alla sätt och jag har börjat vänja mig vid tanken på att köra barnen till två olika ställen. Stackars storebror, hur ska jag förklara? Jag trodde ju han var helt med på detta.

Men så ser jag att han och mamma ler och byter några pillemariska blickar. "Vadå?" säger jag. "Har det hänt något?" Storebror kan knappt hålla sig för skratt och min fru skiner. "Ja, rektorn har fått gå" säger hon. "En tillförordnad ringde igår"

Efter ett tips från några andra föräldrar i föreningen började han sitt jobb som rektor med att kolla intagningen och kön. Därefter ringde han oss.
– Jag tycker det verkar väldigt konstigt att inte Abbe blivit erbjuden någon plats.
– Det tycker vi med, sa Abbes mamma.
– Har ni någon aning om varför?

Min fru berättade. Hon hon redogjorde för alla detaljer, alla våra samtal, fröknarnas stöd och förvåning över den uteblivna platsen och vår frustration över att den gamla rektorn inte verkade bry sig.

– Det här verkar inte ha gått rätt till, sa den nya – som en skänk från ovan – tillförordnade rektorn.
– Nä.
– Så kan vi absolut inte ha det.
– Nä.
– Då vill jag passa på att erbjuda Abbe en plats till hösten.
– Tack.