Abbe är opererad. Han ligger på IVA – intensivvårdsavdelningen – och mår efter omständigheterna okej. Det är inget jag själv kan konstatera, det enda jag ser är min älskling totalt avdomnad bakom ett färgsprakande nät av sladdar och slangar. Men det är vad de har berättat för oss. "Allt ser bra ut" säger de.

Jag är egentligen inte så orolig nu. Klart att jag känner mig ledsen för att vi hamnat i den här situationen och undrar hur det ska gå. Men alla här är så grymt proffsiga och jag litar hundraprocentigt på dem. De gör ju det som de är experter på, som de har många års utbildning på och har gjort så många gånger förrut. Det är på något sätt helt utanför min makt ändå, och jag kan bara betrakta det de gör. Som en åskådare. Men då och då kan jag inte låta bli att snusa lite på någon kvadratcentimeter av Abbes hud som sticker fram mellan all utrustning.

Runt Abbes säng ser det ut ungefär som i en cockpit. Respirator, EKG, pox-, blodtrycks- och pulsmätare, pacemaker och diverse automatiserade pumpar med kalcium, morfin, glucos med mera. Dessutom är det ett otal slangar kopplade till honom med syrgas, smärtstillande och annat han behöver. Från honom går kateter och diverse dränage. Och de har dukat upp en rejäl drog-buffe för att han aldrig ska behöva ha ont. Jag berättar mer om detta senare.
Nu ska jag bara sitta och titta på honom.