Men gud jag börjar gråta redan här. Hittade din blogg för ett par dagar sen via din kommentar hos silverfisk-jonas, och bestämde mig för att komma tillbaka. Jag lade till dig som bokmärke. Nu ville jag börja läsa den från början och sitter alltså redan med tårar i ögonen.

Kanske för att jag jobbat ganska mycket med barn med olika typer av funktionshinder. Förmodligen också för att du skriver så målande och vackert om något som är så svårt.

du skriver otroligt bra. med mycket känsla!

kämpa på.

Tack! Era ord värmer.

Fantastiskt bra skrivet!

Det var bara någon vecka sedan jag hittade din blogg, men jag älskade den direkt när jag började läsa. Du skriver på ett otroligt vackert sätt.

Jag har bestämt mig för att börja läsa från början, alltså från mars 2005. Jag älskar barn och Abbe verkar vara en jättefin kille! Det är så sorgligt när sånt här händer, och jag vill följa Abbes resa genom hans barndom.

Tårar i ögonen redan första inlägget, ojoj... tänk att så få ord kan säga så mycket.

Ångest. Bara tanken på er känsla där ger mig ångest. Jag har tyvärr aldrig fått några barn så kan bara föreställa mig känslan av att ha barn och ännu värre - om de är sjuka.

Skönt att jag hann se bilden av honom i köket precis innan jag läste detta. Han så så pigg och fin ut nu.

/Malin

Jag hittade din blogg för några år sedan men började aldrig läsa den, jag vet inte varför. Nu, flera år senare började jag av en slump läsa den igen, men från början. Skillnaden denna gång är att jag nu har två barn ochmin sista lilla kille föddes för ett år sedan.. De första timmarna var allt frid och fröjd, han var bara lite trött..
Det är som att du skrivit om vår tid med lillebror, du beskriver så exakt hur det kändes, du beskriver det som jag inte kunde sätta ord på.
Nu har jag läst hälften av alla dina inlägg och jag är glad att jag inte började läsa den där gången för flera år sedan för nu.. nu betyder den så otroligt mycket för mig. Blir en bearbetning av vad som hände oss för ett år sedan och att jag inte är ensam om att känna och reagera som jag gjorde/gör.
Tack för att du skrivit om er, betyder så mycket..

Min lilla pojke fick en stroke, krampade i flera dygn och vi förlorade honom nästan. Men han klarade det och nu följer vi varje "steg" han tar, blev det en hjärnskada? Kommer han få diagnosen CP? Olidlig ovisshet som man till slut lär sig leva med.

/Monika

Mina döttrar föddes för ett år och en vecka sedan, i vecka 27, min ena dotter var tillväxthämmad och pga att hon var så tidigt född och så liten hade hon väldigt omogna lungor. Efter 116 dagar fick hon plötsligt ett hjärtstopp och dog, till följd av lungorna. Dagen innan de föddes var vi på ultraljud och då var flödena så dåliga så vi fick veta att de skulle tas ut morgonen efter (eller den natten om det behövdes), vi fick några timmar på oss att åka hem och packa innan inskrivningen. Då åkte vi och köpte två babyfiltar och två gosedjur, vi sa det inte då men min tanke var att det var för att hon (den tillväxthämmade som de vid ultraljudet några veckor tidigare sagt garanterat skulle dö i magen, eller annars vid förlossningen) skulle få med nåt från oss i kistan. När hon dog fick hon med sig filten å nallen. Jag förstår verkligen känslan av vikten att ha ett namn ��