Så blir det dags. Det är vår tur att gå in till barnläkaren som fått äran att ha ronden på BB. Hon klämmer och känner på honom, precis som det skall vara. Hon tittar och lyssnar. Men hon blir liksom kvar med stetoskopet på Abbes bröstkorg, ser fundersam och bekymrad ut. Hon lyssnar och flyttar det fram och tillbaks. Jag ser samtidigt att sköterskan som gjort screeningtestet står och stampar för att få lämna över kuvertet med det än så länge hemliga värdet till läkaren. "Hmm, jag hör en del blåsljud från hjärtat", säger doktorn. "Men det behöver inte vara något att oroa sig för", skyndar hon sig att tillägga. Sköterskan med kuvertet kan inte hålla sig längre utan sträcker över informationen. Abbe hade en syremättnad på 48% i sitt blod då testet gjordes. Det normala är 100%.

"Vi får be Neonatalavdelningen undersöka honom närmare" säger barnläkaren. Jag – som inte fattat alvaret än – tänker att de kommer väl och säger till när det är dags. Men plötsligt befinner jag mig halvspringande efter en sköterska genom korridorerna på Borås lasarett med min nyfödde son i armarna. Sjuksystern kör min fru, som knappt kan stå på grund av smärtorna från operationen, i en rullstol. Allt sker så otroligt fort.


Andra bloggar om: Neonatal, syremättnad, stetoskop