Trött och lycklig efter ett par långa men förtrollade dygn, tittar jag på min fru och vår nya familjemedlem. Han sover, och hon ser ut att behöva detsamma. Nu var det cirka trettiofem timmar sedan det där barnaskriket bakom det gröna skynket. "Jag sticker ut och tar något att käka", sa jag. Förutom sängen att sova i så får vi pappor frukost, men inte lunch. BB – Bed and Breakfast, tänkte jag med ett leende. Jag sprang ner och köpte blommor och smågodis i kiosken utanför. En trött hamburgertallrik i sjukhusets nybyggda cafeteria slank ner som gourmetmat, och jag passade på att ringa jobbet och berätta om miraklet. "Gick allt bra?" frågade en kollega. "Jajjamensan. Mamman mår efter omständigheterna bra och bebisen är så fin så. Tio fingrar, tio tår", kvittrade jag glatt.
Lyckligt ovetande.