Det händer att jag är riktigt låg och tänker dystra, otänkbara tankar. Hur jobbigt blir Abbes liv? Blir han utanför, förstår folk? Finns han kvar när jag blir gammal? Det händer inte så ofta, jag har i grunden ett positivt synsätt. Men ibland dyker de upp, de mörka molnen.

Då vill jag lyssna på en speciell sång av Bo Kaspers Orkester. Den gör mig glad och mer ledsen på samma gång. Skänker hopp på något fånigt vis. Jag vet att Bo Sundström skrev den när han fått sin dotter och den har säkert en annan betydelse för honom än det som jag läser in i texten. Men skit samma, den gör det för mig.

För ett tag sedan var jag på en BKO-konsert i Göteborgs konserthus. Jag tyckte det började lite halvtaskigt, men som tredje eller fjärde låt kom sången jag snackar om. Då vände det. Håret stod rakt ut på hela kroppen och tårarna rullade ner för mina kinder. Och resten av konserten var magisk.

"Dom vill lära dig att krypa, att gå i takt.
Dom vill lära dig marschera, att stå givakt.
Stå på rad och klappa händer, för sakens bästa hålla med.
Lära dig hur vinden vänder, för sakens bästa gå på led.

Dom vill lära dig att ljuga, när det tar emot.
Lära dig bocka och att buga, för någon idiot.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nåt att säga till om, då skall du dansa på min grav.

Dom vill lära dig att tvivla, på det du tror.
Gå omkring och vara rädd för, din syster och din bror.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nåt att säga till om, då skall du dansa på min grav."