En akuttid i veckan. Mycket mer har de inte plats för hos barnhjärtkirurgerna på Drottning Silvias Barnsjukhus. Och idag fick de in inte mindre än tre små bebisar med livsuppehållande Prostivas-dropp på 323:an. Det gällde alltså att pussla in dem i schemat så fort det gick, och då ramlade Abbe ut lika fort som han ramlat in planeringen. Nu fick han en ny tid 23 oktober istället.

Vi hade hunnit vända upp och ner på halva världen för att få till den här operationen, med det korta varslet vi fick. Varsko våra arbetsplatser, boka av diverse inbokade besök hos logopeder etcetera, ställa in en middag vi bjudit in till och ordna med barnvakter för storebror. Allt var klappat och klart.

Sköterskan som ringde från 323:an i morse skämdes. Hon ursäktade sig tusenfalt för att de rört till det så för oss och försökte på alla sätt att förklara situationen. Men vad sjutton, klart man fattar grejen. För bara två och ett halvt år sedan kom Abbe in med Prostivas kopplat till en nål i skalpen för att hålla honom vid liv. Jag vet hur de där bebisarnas föräldrar mår just nu.
Abbe kan vänta.