Nu har vi gått en del hos en dietist. Abbes ovilja att äta tillräckligt tar på krafterna och sjukvården försöker tillsammans med oss utreda varför det går så trögt.

Vi matar fortfarande kl 07, 10, 13, 16, 19, 23 och 03 med den mjölkfria vällingen. Och vi skriver fortfarande upp hur många milliliter Abbe fått i sig efter varje mål. Vi vågar inget annat. Nu har vi dessutom börjat med lite puréer av skilda slag. Det går sådär.

Varför är det så svårt? Är det tekniskt betingat? Jag menar, har han anatomiska problem att få i sig maten? Munmotorik, gomspalt och allt vad det heter. Man blir enormt stressad över att ständigt driva den här kampen mot längd och viktkurvorna.

Vi berättade för dietisten om våra cardex – listorna där vi för noggrann bok på Abbes millilitrar. Hon log och frågade:
– Hur mycket får han i sig på ett dygn?
– Eh...runt 700 ml, sa vi.
– Varierar det mycket från dag till dag, undrade hon.
– Nä
– Men då kan ni väl sluta skriva upp, och slappna av lite? Ni vet ju ändå hur mycket han får i sig vid det här laget.

Ibland känner man sig riktigt jävla dum.