Barnhjärtmottagningen på Drottning Silvias har sedan några år en person man kallar för kontaktsjuksköterska. Hon är tänkt som en länk mellan sjukvården och t ex skola och förskola. Praktiskt nog är det just hon som också är Abbes sköterska då vi är inne på kontroller.

För någon vecka sedan kom hon till Abbes dagis för att informera personalen om saker som kan vara bra att känna till om hjärtebarn. Hon hade också passat på att bjuda med en informationskonsulent från SmågruppsCentrum som skulle berätta lite om 22q11-syndromet. Väldigt bra måste jag säga.

Abbes fröknar var där, en av fröknarna från storebrors avdelning likaså. Men dessutom kom en kvinna jag aldrig sett förut. Hon presenterade sig som den nya rektorn. Hon är ganska nyanställd och har alltså ersatt den tillförordnade rektorn som gav Abbe plats på Montessori efter att den gamla fått gå. Hänger du med?

I alla fall. Jag blev väldigt överraskad och otroligt glad. Nu snackar vi ett engagemang som jag i ärlighetens namn aldrig skulle kunna föreställa mig från den förra rektorn. Jag har sällan känt att jag stört någon, besvärat och upptagit någons viktiga tid som de gånger jag försökte få henne att förklara varför Abbe inte fick plats på förskolan. Men nu jävlar. Här sitter en helt ny person en hel kväll och lyssnar, antecknar och ställer frågor. Det visar sig efter ett tag att den nya rektorn haft en elev med 22q11 vid sin tidigare skola. Och när det är dags att gå hem avslutar hon med att säga "Oroa er inte för hur det bli sedan i skolan. Då får vi väl sätta in de resurser som behövs".
Heja nya rektorn!