Jag är drogkonservativ. Ja alltså, jag tar gärna ett glas vin eller en god öl, då och då. Så konservativ är jag inte. Men andra droger är jag väldigt skeptisk mot, i synnerhet narkotika.

Men hur skulle man klara sig inom sjukvården utan droger, som ute på gator och torg klassas som narkotika? Kanske skulle det funka, men jag skulle inte vilja prova. I sjukvårdssammanhang är de ett måste. Drogerna. Knarket.

Min – eller rättare sagt Abbes – favoritdrog just nu heter Dormicum. Även kallat Midazolam. Eller Lisebergsmedicin som personalen säger till barnen. Liseberg – för att man blir snurrig och fnittrig. Utan den hade det varit betydligt jobbigare.

I måndags när Abbe inte ville vara med om alla undersökningar och fasthållningar, ströks det ena momentet efter det andra, för att göras senare. Under påverkan av just Dormicum.
När Abbe var helt hysterisk mot slutet av dagen fick han en dos inför de sista, sparade momenten. Ultraljud, EKG och nålsättning skulle klaras av på de knappa tio minuter som dosen skulle räcka till.

Han skrek, sparkade och var vansinnig. Fick Dormicum i rumpan, och så blev allt lugnare. Plötsligt var de små blå EKG elektroderna – som han alldeles nyss hatade – rätt fina. Eller rättare sagt riktigt roliga. Han fnissade hysteriskt åt varje elektrod de klistrade på hans lilla kropp. Så underbart skönt.

Dessutom ska de enligt personalen glömma det de upplevt under ruset. Och där har vi den största vinsten tycker jag. Jag vill inte fylla på mer i Abbes förråd av jobbiga sjukhusupplevelser. Han har så mycket framför sig.

Andra bloggar om: droger, knark, sjukvård, midazolam, dormicum