Min idol.

23:15

Igår fick Abbe för första gången komma upp i knät på mig och mamma. Min fru fick den stora äran att börja, och när jag såg den lilla hjälten sitta i sin mammas trygga famn kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Det kändes bara för bra alltihopa.

Idag efter "städningen" och lungröntgen fick vi flytta in på ett eget rum. Etapp tre avklarad alltså. Det är så skönt att få rå sig själv lite grand. Kunna gå in och stänga en dörr om sig om man vill. De små nyopererade barnen behöver lugnet emellanåt.

Eftersom Abbe numera är sladdlös passade jag på att sätta honom i vagnen för att gå runt några varv på avdelningen. Han mår bra av att komma upp lite från sängliggandet. Vi kom till en sån där aktivitetstavla i tvååringshöjd med diverse snurrgrejer på i korridoren. Jag stannade vagnen och Abbe satt och lekte med de kugghjul och snurror han nådde från vagnen. "Neee", säger han plötsligt.

Jag funderade hastigt på om det var lämpligt, det är bara tre dagar sedan han opererade sitt hjärta. Knappt ett dygn sedan han började vakna till liv. Men så kom jag ihåg att sköterskan sagt att han fick upp och gå när han orkade. Så jag hjälper honom ner från vagnen på golvet. Fortfarande lite vinglig från Dormicumdosen han fick vid städningen för en timme sedan står han en stund och leker med tavlan. Så traskar han iväg.

Jag hänger knappt med i svängarna. Var helt enkelt inte förberedd på att han överhuvudtaget skulle orka stå upp. Som ett slags vandrande skyddsnät går jag bakom Abbe med händerna en centimeter från hans överarmar. Han går ut i lekhörnan, kokar kaffe till mamma, gör en macka och diskar vid ett litet leksakskök och kommer plötsligt på vad han vill göra. "Inna" säger han och bara mamma och jag förstår, men det gör inget. Jag vet att det betyder att han vill "dega" med Play Doh.

Jag hjälper honom upp i en barnstol, tar fram leran, han sätter igång och gör ärtor, korvar och kakor. Det är någonstans här jag börjar inse det. Med nya glädjetårar i ögonvrån.
Abbe är den tuffaste människa jag någonsin har träffat.

Dela detta inlägg

Tags:

7 kommentarer

  1. Anonym27 oktober 2007 kl. 02:56

    Du har verkligen helt rätt. Vilken livsglädje och vilken styrka grabben har! Det är så härligt att läsa!

    SvaraRadera
  2. Anonym27 oktober 2007 kl. 09:13

    Häftiga killen!!!
    *studsar framför datorn*

    Nu har jag läst ikapp bloggen så nu kan jag lugnt gå och lägga mig igen.

    Hejja Abbe! Hejja Familjen!

    SvaraRadera
  3. Anonym27 oktober 2007 kl. 09:23

    Vilken kille!!! Han är även min idol.
    Ha nu en bra helg tillsammans och njut av varandra.

    SvaraRadera
  4. Anonym27 oktober 2007 kl. 09:33

    Det var så skönt att se Abbe´s rosiga hy när vi var och hälsade på honom igår. Snart är han hemma hos sin storebror och alla leksakerna!
    Kramar

    Farmor och Farfar

    SvaraRadera
  5. Anonym27 oktober 2007 kl. 10:12

    Blir tårögd när jag läser. Vart får dom energi och styrka ifrån undrar man? Inte hade du eller jag traskat omkring i korridoren efter ett sånt ingrepp??

    Barn är fantastiska och 323:an är det bästa stället i världen att vara på när ens barn är sjukt, även om man egentligen inte alls vill vara där :)

    Hälsa alla på avdelningen att Marcus från Värmland mår toppen :)
    Kram

    SvaraRadera
  6. Abbes pappa1 november 2007 kl. 20:27

    Visst är det coolt? Själv hade man ju legat i flera veckor innan man ens hade vågat prova att röra sig.

    PS Monika. Jag har hälsat.

    SvaraRadera
  7. Anonym3 juli 2008 kl. 16:10

    När min son föddes för nästan exakt två år sedan, i juli-06 fick han en infektion i lungorna och fick ligga i respirator på barn-IVA (I andra rummet från vänster!). I fem dagar visste vi inte om han skulle överleva, men sedan blev han sakta (?) bättre och efter tre veckor fick vi ta hem honom på permission för första gången (att tre vackor kännas så evighetslånga) I alla fall så sa läkarna att om en vuxen hade drabbats så skulle den vara sjukskriven och sängliggande i minst ett halvår. Så små och så starka, de är fantastiska... Nu är min Abbe(Albin) helt frisk och har bara lite förkylningsastma vilket ju är helt ok, det kommer att växa bort. Jag läser bloggen bed blandade känslor, men på något sätt blir jag lite nostalgisk när jag tänker på de fantastiska läkarna och sjuksöterskorna. Men framför allt otroligt tacksam över att de finns och lägger ner sin själ i altt rädda våra barn...
    Har läst från början och forstätter med spänning framåt, det har ju gått ett tag sedan operationen.

    Tack för en fin och välskriven blogg.
    Kram, karin

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.