En är två och ett halvt. En snart fem. De delar sovrum. När man är två föräldrar funkar det utmärkt. Den ena nattar Abbe och den andra läser någon mysig bok för hans storebror. När Abbe somnat kan man smyga in och lägga sig med brorsan som blivit bortskämd med att alltid somna med en förälder.

Men när man är själv, när mamman är inte är hemma vid läggdags av någon anledning. Då kör det ihop sig.

Att lägga dem samtidigt går inte. Det är alldeles för spännande. Abbe blir tossig, och det tycker brorsan är jättekul. Han fnissar, och Abbe blir än mer uppskruvad. Så det är en och en som gäller.

Jag sitter hos Abbe. Han har alltid varit enkel att natta, bara att lägga honom, pussas lite och säga god natt. Sen kunde man gå därifrån och han somnade själv. Så är det inte längre. Så jag sitter där och hoppas att Abbe ska somna innan Bolibompa är slut. Det håller nämligen brorsan sysselsatt. Nix, han somnar såklart inte. Jag hoppas att det efterföljande ungdomsprogrammet Bobster ska fängsla storebror en stund, men inte vara kusligt eller olämpligt för en fyraåring.

Men, nej. Precis när Abbe nästan somnat. När han blundar och är de där skälvande sekunderna från att ramla över kanten till drömmarnas land. Precis då tröttnar storebror på att sitta ensam framför TV:n. Han dundrar in, säger något, Abbe vaknar och man är tillbaks på ruta ett.

Jag har försökt förklara. "Om du bara väntar lite till så kommer pappa. Ju fler gånger du kommer in desto längre tid tar det" Men hur ska han kunna förstå? Han längtar ju efter pappa och vill inte sitta framför en TV. Det vill ju inte jag heller att han ska. Jag vill ju läsa en bok för honom. Men för varje gång han kommer in i sitt och Abbes sovrum, så...

Andra bloggar om: barn, nattning, sova, sagor, Bolibompa, Bobster