Det här inlägget avviker kanske lite från ämnet Abbe, men varför inte. Ulrika som skriver på "En blogg formerly known as en blogg från Cannes" skickade över en stafettpinne till mig. –Hur har du det just nu? Jag tänkte ta pinnen och skicka den vidare till dig.

Jag sitter vid min dator i min lilla arbetshörna i nedervåningen. Det blir rätt många timmar där. Jobb, bloggande, bildredigering, allmänt surfande och jobb igen. Det är en iMac. Datorn alltså, med dubbla intellprocessorer. Men inte en sån där tuff, ny, tunn, med aluminiumfront utan den gamla hederliga i vit plast.

Det bultar i huvudet från ett jack som svärmor drog ihop med två kirurg-strippar för en knapp timme sedan. Svärmor är pensionerad sjuksköterska och väldigt ofta här och hjälper till med allt möjligt. Idag fick hon utöva sin gamla yrkesroll. Tejpa ihop gubbar som slår sig i huvudet.

Jag hade böjt mig ner för att ta en rostfri bunke med honung från golvet. Honungen hade runnit ur tappröret på slungan och jag skulle hälla den i en silställning. Det var varmt och kladdigt och jag försökte vara lite snabb, lite effektiv. Jag reste mig hastigt och slog huvudet med en jävla kraft i veven till slungan. Den var vass. Det svartnade i en bråkdel av ett ögonblick och till skillnad från Ulrikas nulägesbeskrivning finns här ett inslag av dansande fåglar.
Okej. Fruktansvärt patetiskt. En honungsskada. Biodlarolycka. Så osexigt.

Annars är här tyst. Båda killarna sover och min fru ligger uppe i sovrummet och läser. Jag har precis satt i mig en liten skål med "Unnis" som Abbe säger. Godis säger jag. Den gjorde mig rätt törstig så för lite drygt tjugoåtta sekunder sedan hällde jag upp en Boddington. Jäklar, så gott det är.

Bortsett från honungsslungandet har det varit en del fysikt utearbete idag. Det är faktiskt den bästa vilan för mig när det är stressigt på jobbet. Just nu är det rätt körigt faktiskt. Och dessutom oroar jag mig så klart för Abbes operation nästa vecka. Innan den ska jag ha hunnit skissa färdigt en kampanj för en kund och spela in två reklamfilmer för en annan. Så när hjärnan börjar närma sig kokpunkten behöver jag vara ute. Och gräva. Eller bygga stenmurar. Eller lägga en plattgång, som idag. Det är som bomull för själen en stressad hjärtebarnspappa, tillika Art Director.

Så har jag det just nu. Hur har du det?

Andra bloggar om: vardagsliv, honung, skada, barn, Boddington, stress