Jag har precis hittat hit och har läst från början, har nu kommit hit och tårarna rinner. Så fint skrivet. Just denna episod kände jag så väl igen, min ena dotter hade svår astma när hon var liten och det var mycket mediciner som skulle inhaleras och grejas, även nattetid. Vi vaknade på nätterna när vi hörde hur tungandad hon var och gick upp och inhalerade en sovande dotter, ibland vaknade hon då men en mask över ansiktet och en mamma eller pappa som hade dåligt samvete över att ha behövt väcka henne på detta sett. Då sa vi ungefär samma sak som du: Hej hjärtat, förlåt men vi måste hjälpa dig att andas bättre. Sov gott nu (om det var mitt i natten). Hon är nu 14 år och astman har vuxit bort men detta kommer hon ihåg. För bara någon vecka sen sa hon helt plötsligt vid middagsbordet: kommer ni ihåg när ni väckte mig ibland med astmamasken? Jo visst gör vi det. Jag kände mig aldrig rädd då när jag vaknade med den över ansiktet för jag visste att ni gjorde det för att jag skulle må bra, säger hon då. Ja vad ska man säga, lyckan i bröstet talar nog sitt egna språk. Hon förstod även som riktigt liten att vi gjorde det för att hon skulle må bättre. Nu ska jag läsa vidare i denna härliga, kärleksfulla blogg. /Marie-Louise