Nu är alla slangar och sladdar borta. I alla fall de som fjättrat honom vid sängen. CVK:n rök i morse vid elva. Kissekatetern likaså. Och alla EKG-elektroder. Dessutom är det stora plåstret på bröstkorgen borta.

Sjukhusslang för ovanstående händelse för tankarna till någon film av Quentin Tarantino. "Har du städat Abbe", hörde jag en sköterska säga till en annan. "Det e la bäst vi städar honom innan han ska ner till röntgen". Underbart.

Kvar på Abbe just nu:
En PVK (perifer venkatater, eller en nål som man också brukar säga) i vänster hand och en i vänster fot. De används för att ta prover, ge mediciner och dropp. Får han inte i sig tillräckligt med vätska genom maten under dagen fyller man på med dropp på natten.
Han har fyra (eller om det är sex) pacemakertrådar kvar som kommer ut genom huden på Abbes bröstkorg. Obehaglig tanke tycker jag, att de faktiskt sitter fast i hjärtat på honom. Man sätter alltid in dem för säkerhets skull ifall hjärtat skulle börja hoppa över slag, slå dubbelt eller något annat konstigt. De får sitta kvar till det är dags för hemgång i princip.

Det är bara då och då som han behöver kopplas upp mot pox eller blodtrycksmaskin, i övrigt är han numera sladdlös.