I morse väcktes jag av storebror som kom in och viskade att jag inte fick gå ner i nedervåningen för där höll de på att slå in paket till mig. Det blev en alldeles för stor hemlis för honom att hålla på i en kvart till.

Jag hörde Abbe ropa "A-ahf a-iit" (pappas paket) där nerifrån, och jag blundade och bara mös. Kanske inte är så dumt med det här handlarjippot i alla fall.

Killarna kom efter ett tag upp och stormade in sjungandes "ja, må han leva", med mamma i följe. Abbe sträckte fram ett paket och deklarerade att det innehöll "unnis", dvs godis, vilket det mycket riktigt gjorde. Guinness rekordbok låg i det andra paketet. En bok jag aldrig själv kommit på tanken att köpa, men efter att ha bläddrat lite i den tillsammans med storebror insåg jag att det faktiskt var rätt underhållande. Kan föreställa mig många mysiga stunder med rekordboken och en fascinerad (snart)femåring i knät. Har en känsla av att han hade lite egna intressen i presenten.

Och så fick jag teckningen. Den på bilden ovan. Den föreställer mig och har en liten personlighetsbeskrivning längst upp i hörnet. Halvsmickrande, men ändå. Och jag vet inte. Det är möjligt att man kommer att bli oerhört trött på allt de släpar hem från dagis och skolan så småningom. Men än så länge blir jag rörd till tårar.

Teckningen var den bästa fars dagspresenten, by far. Nej, förresten.
Den bästa var så klart, ja du förstår vad.

Andra bloggar om: fars dag, presenter, dagis, barn, teckning, guinness rekordbok