Men liten kille! Nej, så har inget av mina barn gjort med en plånbok...Jag hittade hit från en anna sida nys soch jag kommer läsa din blogg! Hälsning Joa

Haha!! Ja, vad kan man säga. Barn är kreativa och ser saker på ett helt eget sätt. Min lillkille satt igår på Thai restaurang och tog blodprov med en ätpinne på mig och pappan. Dessutom satt han högt och deklarerade hur det gick till, att det kom jättemycket blod mm. Det var samma dag som han tog sitt första blodprov och han är redan fem år! Så miljöskadad eller inte?!

Ivarjefall läste jag igår igenom hela din fängslande blogg och faktiskt anmälde till donation.

Angående ord med hjärta. Jag kommer bara på en sorts liknelse. Finns en växt som heter "hjärtan på tråd". Den är vacker, stark och tålig. Den kan vissna på sina ställen, men tycks allt som oftast repa sig. Ett blad som faller, byts ut mot ett nytt med en grönskande härlig färg. Kanske en växt för alla hjärtebarn?

/Anna

:o) Underbart!

Kram Jes

Tack för ett härligt morgonskratt!

Jag har förresten anmält mig, maken och barnen till donationsregistret nu. Det känns riktigt bra, och jag förstår inte varför jag inte gjort det tidigare. Så känner nog många. Tack för ögonöppnaren.

Skrattar gott... men skrattat stockar sig liksom i halsen. För vilken erfarenhet gör att ett barn tycker det är självklart att knäppa fast plånkan runt överarmen? Ingen erfarenhet man önskar sina små barn antar jag..... Tack för härlig läsning, jag kommer tillbaka!

Kreativt drag tycker jag! Och ett bevis på att saker och ting inte alltid är vad de ser ut att vara :-)

Vilken fin kille!! Spännande läsning.. halkade in på ett bananskal..
Min kille är bara 4 månader och har oxå en kromosomavvikelse, downs syndrom. Fast det är mer "ups than downs" :). Vem vet vad han kommer hitta på för tokiga saker när han växer upp! Han bloggar oxå ibland: www.victorflygare.blogspot.com
Hälsningar
Helena

Sicket hjärtebarn du har.

Ja, ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta. När vår yngsta dotter var ca 3 år upptäckte vi plötsligt att hon lyfte på tröjan och och stack sig i magen med bordskniven. Så gjorde ju storasyster med insulinpennan inför varje måltid och lillasyster ville ju efterlikna sin idol.
Vår reaktion då var förbud och förhoppning att hon inte gjorde samma sak på förskolan. Vad skulle dom tro om oss då! Knäppt kanske för de flesta visste ju att storasyster hade diabetes.

Var glad åt Abbes finurlighet :) Vår hjärtis är nämligen hysteriskt rädd tillochmed för att mäta saturationen. Inte ens den röda lampan kan få honom att tycka att det är intressant. Allt är farligt. Vita rockar och stetoskop betyder VARNING VARNING och han spänner sig som en fiolsträng.

Kram

men då lilla killen. Han är då för go..det är väl så..det är mycke i hans värld.
kram bittan

Sööötnos...

En riktigt go kille ni har! Barn är så spontant underbara!

/Malin

Men åh! Haha! Gulligt! Men nej, jag har inte sett nåt barn göra så...

Jag skulle vilja länka Abbes blogg från min hemsida (www.emmixen.se). Går det bra?

Kram

Så go han är! Nej mina barn har inte kört denna variant med sina plånböcker...

Men lilla hjärtat.. Men, vi gör väl alla det vi måste för att kunna relatera till vår värld?

aaaaaaaaaaaaaaaaaaw så sött!!!
asg.
men nej
och stackars!

aaaaaaaaaaaaaaaaaaw så sött!!!
asg.
men nej
och stackars!

Här kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Så oerhört sorgligt men samtidigt fint.

Till skillnad från flera andra som lämnat avtryck efter sig under det här inlägget så skrattar jag inte. Jag ser inte det roliga i det hela. Jag tycker att det är så vansinnigt synd om Abbe som gör den kopplingen. Små barn ska inte göra den kopplingen, de ska inte ha den vetskapen & erfarenheten. Men nu har lilla Abbe det, och det tycker jag är sorgligt. Hur kan man skratta åt det här?

Jag hittade hit i torsdags för första gången och håller på att läsa mig framåt via de 47 länkarna du samlat till höger. Men jag vill veta mer så när jag är klar med dem ska jag nog bläddra tillbaka till början. På riktigt.

Tack för en underbar blogg!

Klump i halsen.

Som sjuksköterska kan jag ju säga att den var ju faktiskt väldigt lik en blodtrycksmanchette, i färgen o allt :)
Att leka "sjukhus" är barnens sätt att bearbeta det de varit med om, det blir inte lika dramatiskt då. VIlken härlig kille ni har!