Idag var Abbe hos tandläkaren. Eftersom han är en liten sjukhus-snobb så nöjer han sig inte med vilken tandläkare som helst utan har såklart en specialist i pedodonti (barn- och ungdomstandvård), en övertandläkare vid Mun-H Center.

Så här skriver de på sin hemsida:
"Mun-H-Center är ett nationellt orofacialt kunskapscenter vars syfte är att samla, dokumentera och utveckla kunskap kring sällsynta diagnoser samt sprida denna kunskap för att bidra till ett bättre omhändertagande och en högre livs-kvalitet för de berörda patientgrupperna."

I alla fall. Med Abbes numera välutvecklade sjukhusskräck gällde det att gå varsamt fram. Jag har nämnt det tidigare men det är värt att nämnas igen; Abbes tanddoktor är väldigt bra. Det gås varsamt fram. Det skojas och leks med buktalardockor, borstas lite tänder här och där för att få Abbe att gapa medan man försöker få en titt i munnen. Abbe fick en egen liten munspegel som han undersökte mig, dockan och mamma med. Han fick först sitta själv i stolen i en liten beanbag och sedan i mitt knä. Han fick lukta på bananlacken innan de gav honom någon och allt flöt på utan några panikutbrott.

Men det viktigaste. Så fort tandläkaren märkte att han blev rädd eller ledsen avbröt hon, lekte en stund och försökte igen. Aldrig forcerande. Hon fick förmodligen ingen kanonkoll, men såg tillräckligt tyckte hon. "Han ska ju våga gå hit igen" sa hon, och bestämde att vi ska komma tillbaks om ett halvår.

Det är så skönt med proffs.

Andra bloggar om: barn, tandläkaren, Mun-H Center, proffs