Nu är det sju veckor sedan Abbe var på dagis. Det är länge. Det är faktiskt ungefär lika länge som han gått på dagis, innan operationen. Räknar man med inskolningen plus den perioden det tog innan jag kunde lämna honom på morgonen utan gråt och skrik, så var det inte många veckor Abbe hann vara en fullfjädrad dagiskille. Det var utan tvekan på gränsen att han blev varm i kläderna innan det var tid att säga tack och hej.

Men nu är det snart dagisdags igen. Redan i morgon tänkte vi börja lite smått. Vi gissar att det behövs en ny inskolning, så den här veckan går Abbes mamma dit med honom några timmar om dagen. Hon är med, och han får känna en smula på det.

Med lite tur så går det smidigt. Men å andra sidan. Varför skulle det göra det?

Andra bloggar om: inskolning, barn, förskolan, dagis, tur, otur