Barnet ska sova. Man vaggar, buffar barnet i rumpan, så ja så ja, klappar, buffar mer, försöker skaka spjälsängen försiktigt för att imitera barnvagnens sövande vibrationer, sjunger lite, så ja så ja, vaggar, buffar och stressar.

Ja, stressar.

Jag tror du känner igen dig om du har barn. Jag har kommit på mig själv ibland med att hålla på med så mycket olika insomningsknep att det är bannemig inte konstigt att barnen inte somnar. De blir ju helt stirriga.

Men ibland. Någon gång då och då funkar allt. När man själv lyckas uppbåda ett inre lugn, slappnar av och kommer till ro. Då. När jag är alldeles lugn. När inget "jobb som måste göras ikväll" finns, och inget TV-program hägrar. När jag själv orkar låta det ta sin tid.

Då kan jag lägga en lugn stor pappahand på Abbes lilla hjässa eller över hans rygg. Hålla den alldeles, alldeles stilla. Varm och trygg. Närhet och lugn. Det är det han behöver. Då somnar han, även om han är övertrött och eller uppskruvad.

Närmare Messias-status än så kommer jag aldrig.

Andra bloggar om: barn, nattning, sömn, trygghet, messias