Abbes storebror har hostat i en evighet, det vet du redan om du varit här förrut. Men i natt var det helt hysteriskt. Han har inte tagit ett enda andetag det senaste dygnet utan att hosta. Och följaktligen heller inte kunnat sova.

Vid tretiden i natt var han het som en kamin och tempade närmare 40°C. Så i morse kände vi att nu håller inte detta längre, han behöver träffa en doktor. Vilket på en lördag innebär barnakuten på Drottning Silvias.

Storebror och jag åkte dit, beredda på de fem-sex timmarnas väntan som hör till det normala. Han slumrar till lite i bilen och precis innan jag svänger in på sjukhusområdet ser jag i backspegeln att han ser plågad ut.

– Hur går det gubben, frågar jag.
– Det gör så ont i halsen. Och i magen.
– Mm, jag förstår det, vännen. Du har hostat så mycket så dina magmuskler är väl alldeles...

Längre hann jag inte på den meningen förrän såg en flod av morgongröten välla ut ur munnen på honom. Innan fick stoppat bilen kräktes han igen och blev sittande i en sjö av maginnehåll. Han försökte förgäves fånga det i sina små händer men de räckte inte till på långa vägar. Där satt han med tårar i ögonen och skamfull blick med händerna skålade framför sig.

Jag rusade på Pressbyrån och snodde en tjock bunt med servetter som jag försökte sanera min lilla stackare med, men det förslog ingenting. Av med kläderna var det enda som gällde. Hur gör jag nu, tänkte jag. Jag kan ju inte gå in med honom naken på akuten. Ska jag behöva åka hem igen, och sedan tillbaka in?

Jag sprang in, högg tag i en sköterska och förklarade situationen. Som en räddande ängel sa hon; "Om du går ut i bilen och hämtar honom, fixar jag fram lite kläder". Bra. Men lite knasig kände jag mig allt när jag bar in min fyra(snart fem)åring i bara kalsingarna på akuten. Nöden har ingen lag.

Där var som vanligt fullt med patienter, men eftersom personalen tyckte att han såg ut att må rätt dåligt så prioriterade de upp honom några pinnhål. Väga, lyssna, poxa, crp och frågestund. Man kan liksom rutinerna nu. Ändå var jag helt förvirrad. Abbes personnummer kan jag rabbla i sömnen vid det här laget, men nu var jag här med hans storebror. Ovant och egendomligt.

Läkaren trodde på virus. Som alltid när inte sänkan är hög. Jag berättade att mykoplasma går på dagis så vi fick en kur medicin emot det för säkerhets skull. Må det vara mykoplasma så medicinen hjälper. Och må Abbe inte bli smittad.

Positivt idag i alla fall; nytt personligt rekord på barnakuten. In, träffa doktor och ut igen på runt en timme. Har aldrig hänt tidigare, och jag förväntar mig aldrig att få uppleva det igen.

Slutligen. Jag vill inte låta gnällig. Men, nu räcker det.

Andra bloggar om: barn, hosta, akuten, mykoplasma, feber, kräkas