Det är ett konstigt liv man lever just nu. Kommer hem några timmar varannan dag, packar ur smutstvätten ur ryggsäcken, lägger i nya kläder, sover, kör storebror till dagis och åker tillbaka till sjukhuset. Jag vet knappt vad som finns i kylskåpet hemma.

I kväll låg Abbes brorsa och jag och kollade på Bollibompa när det plötsligt bankar på dörren. Utanför står tre häxor. "Bus eller godis?" skriker de.

Åh herregud, är det halloween idag?

Andra bloggar om: halloween, bus eller godis

Febern har idag hållit sig under 38,4°C. Visserligen med hjälp av Alvedon men ändå. Crp lite upp igen, men inget dramatiskt. Dagen började ungefär som den slutade igår, det vill säga med ett par vändor rejält med näsblod.

Läkarna tror att Abbes feber är en fullt naturlig reaktion på att man satt in en homograft (ett människokärl från donator) så igår satte de in en kur med ASA (acetylsalicylsyra) för att försöka få bukt med det. Kruxet är att det också är blodförtunnande och då blir näsblödandet ännu värre. Så idag tog de bort ASA:n igen. Snacka om catch22.

Har förresten tänkt i flera dagar att jag ska försöka förklara vad de har gjort på Abbe den här gången. Själva ingreppet alltså. Det kommer, jag lovar. Kanske i morgon.

Andra bloggar om: ASA, acetylsalicylsyra, näsblod, homograft

Jag har blivit en lipsill. Det är lika bra jag erkänner. Jag vet inte om det beror på Abbes resa eller om det bara är sådant som följer med faderskapet. Men är någonting bara tillräckligt fint, kärleksfullt och behjärtansvärt så sväller den där förbannade klumpen i halsen på mig.

Idag var det lekterapin. På bottenplan här på sjukhuset finns en inrättning för barn i alla åldrar. Inte provtagning, röntgen, operation eller undersökningsrum. Inte ens väntrum. Nej, det är en hel avdelning, ganska stor till och med, som bara finns till för att barnen ska ha det bra. För att barn vars vardag präglas av undersökningar, mediciner och stick ska kunna få något annat att tänka på en stund. Och för deras syskon.

Där finns mängder av leksaker i alla former, jättefina trampbilar i rally- eller formula 1-stuk, hockey- och fotbollsspel, pingisbord, lekstugor och dockhörnor. En fantastisk pysselavdelning med material som de flesta dagisfröknar skulle ge vad som helst för att komma över. Man kan leka med vatten om man vill och det finns en jättefin lekplats på en innegård. I ett rum fanns trummor, bas, gitarr, syntar och en dator för den som vill spela in en egen skiva. I ett annat kan man ligga och lyssna på musik i vita saccosäckar med ljusspel på väggarna, lavalampor och andra stämningshöjare. Och där finns ett bibliotek fullt med barn- och ungdomsböcker, filmer och cd-skivor. Och personal såklart.

Jag ska ta med mig kameran ner nästa gång, så du kan få se själv.

Jag är såld.

Igår fick vi lov att gå ut en liten sväng. Härligt. Abbe och jag tog en timmes promenad runt sjukhusområdet. Mamman fick hämta storebror på dagis.

Abbe hade jätteroligt med en av sköterskorna. De stod på var sin sida av akvariet och pussades på rutan. Jag passade på att ta en kopp te och en macka. Mysigt.

Plötsligt utan förvarning började Abbe blöda näsblod. Och då snackar jag bannemig näsblod big time. På bara någon minut var det blod överallt. På golvet, servetter, kompresser, mig och sköterskorna som kommit för att hjälpa till. Skitskumt.

En andra våg kom i sängen då han tog på sig pyjamaströjan och den lilla tussen kompress han motvilligt fått instoppad i näsan ramlade ut. Samma våldsamma flöde igen och jourläkaren tillkallades den här gången. Jag satt på knä i sängen med Abbes huvud i knät och handen på hans näsa och de nerblodade papperen. Efter ett bra tag stannade blödningen.
Vid det laget sov både mina ben och Abbe.

Nu vet jag inte riktigt hur det står till. Crp:n går visserligen ner. Det är bra. Men febern är kvar. 39,2° alldeles nyss. Samtidigt känns hemgång inte helt avlägset. Pacemakertrådarna togs bort i förmiddags. De brukar få sitta kvar in i det sista för säkerhets skull. Bort med dem och du får åka hem i morgon, kan man säga.

Vi får se om det stämmer den här gången. Det beror på febern. Vad beror den på?

Ett av de allra första tecknen från teckenspråket Abbe lärde sig var glass. Han älskar glass. Och eftersom personalen här gärna vill att han ska få i sig tillräckligt med vätska får han ofta och gärna äta sin älskade isglass.

Dessutom är det ett av de få tillfällen en sköterska kan visa sig i dörren utan att Abbe säger "Äy-åå" (hej då) så fort han ser dem. De står inte så högt i kurs.
Om man inte får glass, förstås.

Det såg så bra ut. Abbe piggnade till så otroligt fort efter operationen. Osannolikt på många sätt. Han cyklar och springer runt i korridorerna, klättrar upp på stolar och åker till och med rutschkana om man stöttar honom lite. Vi är här ifrån om ett par dagar, tänkte jag.

Nu är jag inte säker längre.

Abbe har haft lite feber hela tiden sedan operationen. Det är inget ovanligt. Kroppens försvarssystem sätter igång och jobbar när någon har bråkat med den. Man tar dagligen en crp, även kallat snabbsänka, för att hålla koll så att han inte får någon infektion eller inflammation i kroppen. Febern har legat konstant på runt 38° C, men igår var crp på väg upp en del, så man gjorde ett ultraljud för att kolla om det fanns vätskeansamlingar runt operationsområdet.

Där var lite vätska. Men inte något att oroa sig för enligt kardiologen som gjorde ultraljudet. Idag gjorde vi ett nytt, som visade att det fortfarande fanns vätska men att det minskat något. Så långt allt gott.

Men nu på kvällen stack febern iväg. Plötsligt visade termometern 39,7°C. Märkligt. Det sista jag gjorde ikväll innan jag åkte hem för att lösa av storebrors barnvakt, var att tillsammans med min fru hålla fast en genomsvett, panikslagen Abbe så att tre sjuksköterskor kunde hitta en ådra att tappa blod till en odling. För andra gången bara idag.

Du får ursäkta mig men nu måste jag gnälla lite. Låta som den arga tanten som sätter upp lappar i tvättstugan – alla med inledningen "för allas trevnad" och avslutningen "vän av ordning". Ja, du har sett dem förut. Kanske till och med satt upp någon själv. I tvättstugan, det gemensamma köket i studentkorridoren eller fikahörnan på jobbet. Fast jag sätter inte upp någon lapp. Jag tjurar på internet istället.

Titta på de tre bilderna ovan. De kommer alla från det lilla pentryt där vi anhöriga kan fixa lite en fika eller något enkelt att äta för att göra livet på sjukhuset en gnutta mer drägligt. Den första lappen har förmodligen personalen satt upp. Några få och väldigt enkla förhållningsregler presenteras på ett trevligt sätt.

Den andra lappen skulle jag tro att en förälder har satt upp. Någon som tröttnat på att det inte funkar. En arg tvättstugetant.

Den tredje bilden, ja du ser själv.

Nu har jag diskat efter folk, städat i lekhörnan efter andras barn och burit upp avdelningens egna kaffekoppar med hjärtebarnföreningens logo på från cafeterian nere på entréplan. Någon har väl tagit med fika ner då cafeterian var helgstängd och struntat i att bära upp porslinet efter sig. En liter mellanmjölk som vi har köpt för att ha i kaffet har mirakulöst tagit slut efter att ha fikat två gånger. Trots att det står Abbe med spritpenna över hela paketet. Och trots att vi tejpat igen det för säkerhets skull.

Jag förstår självklart om någon är chockad och känner sig slutkörd och har svårt att orka ta tag i sig själv. Det gör man när man bor här. Men poängen är att det gör vi allihopa. Mycket av det där som är så himla bra här bygger på att vi alla hjälps åt.

Så, nu har jag skällt färdigt för idag.

Vi har fått ett nytt problem att brottas med. En ny åkomma. Låt oss kalla den sjukhusskräck. Jag vet inte om det beror på att Abbe är i åldern då den egna viljan utvecklas. Integriteten, jaget och alla de där andra fina orden som kan sammanfattas under rubriken "kan själv". Den totala okränkbarheten föds. Sannolikt spelar det in i alla fall.

Men i tillägg till det så har Abbe oräkneligt många sjukhustimmar bakom sig. Många jobbiga undersökningar, provtagningar och fasthållningar. Det börjar väl helt enkelt bli nog för honom.

Resultatet har blivit att nu tillåter knappt Abbe personalen att komma in i vårt rum. Underläppen darrar och han gormar "aj aj aj oj oj aj" så fort de visar sig. Vissa undersökningar hoppar de över, andra som måste göras får man försöka lirka sig igenom. Men Abbe låter sig sällan luras längre. Han kan knepen. De nödvändiga medicineringarna får helt enkelt göras under milt våld. Vi är alltså inne i en ond spiral.

Det får bli någon form av terapi, tror jag. Abbe har så mycket mer sjukhus framför sig och så här kan han inte ha det stackarn. Jag satt och pratade lite med mamman till flickan i rummet bredvid. Hon hade liknande erfarenheter, men sa lugnande "de växer ifrån det, var inte orolig". Hennes dotter var idag åtta-nio år tror jag.

För att avdramatisera alltihop gör vi ibland undersökningarna på mig och Abbes mamma, eller på hans kramdjur. Abbe får prova själv att sätta poxklämman på pappas finger t ex. Idag fick han en jättefin doktorsväska som en sköterska hade fixat. Man får försöka.

Nu ligger Abbe här bredvid mig och snusar, men han sover oroligt och drömmer.
Antagligen om sjuksköterskor

Andra bloggar om: sjukhusskräck, terapi, integritet

Det är ju lustigt. Efter inlägget om att jag aldrig träffat några manliga sköterskor någon annanstans än på IVA, har jag stött på fyra stycken här på 323:an. Två sjuksköterskor och två barnskötare. Fortfarande bara fyra killar på alla hundratals möten med sjukvården, men ändå. Det är väldigt kul att se.

Tillfällighet, eller trendbrott?

Jag har varit och snurrat kring det här ämnet förut, jag vet det. Men jag kan inte låta bli att ta upp det igen. Det är så skönt att vi bor nära Göteborg!

Jag lider verkligen med dem som kommer från andra platser i Sverige och tvingas ta med hela familjen hit under sjukhustiden. Syskon som måste vara borta från skolan i veckor, kanske husdjur som måste fixas passning till. Och att dessutom vara tvungen att bo på ett litet hotellrum med hela familjen, om man inte har turen att hamna på Ronald McDonalds förstås. Eller tänk att vara ensamstående, med flera barn?

Men oavsett om man kommer långväga ifrån eller bor nästgårds så inser jag nu hur viktigt det sociala nätverket är. Vad sjutton skulle vi gjort utan mormor, morfar, farmor, farfar, fastrar och mostrar, vänner, grannar och förstående dagispersonal? Jag vet faktiskt inte.

Storebror hämtas och lämnas på dagis och på sjukhuset, passas upp och skäms bort. Och igår när jag kom hem för att lösa av dagens barnvakt, hängde en påse från en grannfamilj på dörren. Den innehöll presenter och teckningar till Abbe och världens godaste hembakade kardemummakaka till oss andra. I hjärtformad kakform.
Ibland känner jag mig lyckligt lottad.

Andra bloggar om: kardemummakaka, grannar, Ronald McDonalds

Så här efter operationen är det en del saker som måste komma igång och funka normalt. Sådant som står på checklistan innan det överhuvudtaget är tal om att skrivas ut och åka hem. Kroppen är ett avancerat helhetssystem och allt måste balansera. Men nu snackar jag inte om svåra saker som blodkroppar och elektrolyter, utan vanlig hederlig debet och kredit på dass.

Allt man får i sig i vätskeform antecknas. Och allt man får ur sig. Hur många milliliter välling, saft eller vatten dricker Abbe? Hur mycket kissar han? Med kateter rinner allt ner i en mätglasliknande plastlåda innan det töms i påsen. Men hur gör man när katetern är dragen?

Jo, man väger blöjorna. En Libero Maxi väger 44 gram oanvänd, så det är bara att dra av det från totalvikten så vet man hur många gram/milliliter kiss det är i blöjan. Fiffigt. Om det är både är nummer ett och nummer två i blöjan blir det till att uppskatta hur mycket tvåan väger.

Ofta drar barnen på sig en del vätska efter operationen så därför är det viktigt att de "kissar ur sig" ordentligt. Man hjälper till på traven genom att ge vätskedrivande medicin ett tag efter operation. Det verkade lite kritiskt en stund eftersom man gärna vill ha igång kissningen 3-5 timmar efter katetern är dragen och Abbe inte hade presterat någonting efter åtta timmar. Men nu är han igång på den fronten. Kiss kiss.

Nu är det nästa puck. Morfinet som barnen får som smärtlindring har en förmåga att få tarmarna och magen att jobba långsammare vilket kan orsaka förstoppning. Håhåjaja, det goda med det onda helt enkelt. Det kan bli jättejobbigt och ont i den lilla Abbemagen, och man får ta till diverse knep som värmedynor, massage och i värsta fall lavemang för att få bukt med det.

Alltså. Spänning i rum fem på avdelning 323 just nu: Kommer bajset snart?

Andra bloggar om: kiss, bajs, barn, Libero Maxi, kateter, morfin

Abbe har utvecklat sitt ordförråd den här veckan. Tyvärr är det följande ord:
– Aj aj aj.
– Oj oj oj.

Det är märkligt att se. Märkligt men härligt. Abbe har verkligen fått en helt ny hudton. Ser lite ut som att han är nyss hemkommen från en charterresa till solen. Visst, han har ibland varit rosig förrut också. Men då har han haft hög feber, och bortsett från de röda kinderna har resten av ansiktet varit grådaskigt.

Nu är det annorlunda. Hans gråblå hud har blivit gyllenbrun, och kinderna rosiga. Hans blåa läppar är nu rosa. Och så nagelbäddarna. De har alltid varit blåtonade, men inte nu längre. Rosa och fina de med.
En snygging med andra ord.

Igår fick Abbe för första gången komma upp i knät på mig och mamma. Min fru fick den stora äran att börja, och när jag såg den lilla hjälten sitta i sin mammas trygga famn kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Det kändes bara för bra alltihopa.

Idag efter "städningen" och lungröntgen fick vi flytta in på ett eget rum. Etapp tre avklarad alltså. Det är så skönt att få rå sig själv lite grand. Kunna gå in och stänga en dörr om sig om man vill. De små nyopererade barnen behöver lugnet emellanåt.

Eftersom Abbe numera är sladdlös passade jag på att sätta honom i vagnen för att gå runt några varv på avdelningen. Han mår bra av att komma upp lite från sängliggandet. Vi kom till en sån där aktivitetstavla i tvååringshöjd med diverse snurrgrejer på i korridoren. Jag stannade vagnen och Abbe satt och lekte med de kugghjul och snurror han nådde från vagnen. "Neee", säger han plötsligt.

Jag funderade hastigt på om det var lämpligt, det är bara tre dagar sedan han opererade sitt hjärta. Knappt ett dygn sedan han började vakna till liv. Men så kom jag ihåg att sköterskan sagt att han fick upp och gå när han orkade. Så jag hjälper honom ner från vagnen på golvet. Fortfarande lite vinglig från Dormicumdosen han fick vid städningen för en timme sedan står han en stund och leker med tavlan. Så traskar han iväg.

Jag hänger knappt med i svängarna. Var helt enkelt inte förberedd på att han överhuvudtaget skulle orka stå upp. Som ett slags vandrande skyddsnät går jag bakom Abbe med händerna en centimeter från hans överarmar. Han går ut i lekhörnan, kokar kaffe till mamma, gör en macka och diskar vid ett litet leksakskök och kommer plötsligt på vad han vill göra. "Inna" säger han och bara mamma och jag förstår, men det gör inget. Jag vet att det betyder att han vill "dega" med Play Doh.

Jag hjälper honom upp i en barnstol, tar fram leran, han sätter igång och gör ärtor, korvar och kakor. Det är någonstans här jag börjar inse det. Med nya glädjetårar i ögonvrån.
Abbe är den tuffaste människa jag någonsin har träffat.

Nu är alla slangar och sladdar borta. I alla fall de som fjättrat honom vid sängen. CVK:n rök i morse vid elva. Kissekatetern likaså. Och alla EKG-elektroder. Dessutom är det stora plåstret på bröstkorgen borta.

Sjukhusslang för ovanstående händelse för tankarna till någon film av Quentin Tarantino. "Har du städat Abbe", hörde jag en sköterska säga till en annan. "Det e la bäst vi städar honom innan han ska ner till röntgen". Underbart.

Kvar på Abbe just nu:
En PVK (perifer venkatater, eller en nål som man också brukar säga) i vänster hand och en i vänster fot. De används för att ta prover, ge mediciner och dropp. Får han inte i sig tillräckligt med vätska genom maten under dagen fyller man på med dropp på natten.
Han har fyra (eller om det är sex) pacemakertrådar kvar som kommer ut genom huden på Abbes bröstkorg. Obehaglig tanke tycker jag, att de faktiskt sitter fast i hjärtat på honom. Man sätter alltid in dem för säkerhets skull ifall hjärtat skulle börja hoppa över slag, slå dubbelt eller något annat konstigt. De får sitta kvar till det är dags för hemgång i princip.

Det är bara då och då som han behöver kopplas upp mot pox eller blodtrycksmaskin, i övrigt är han numera sladdlös.

Du har säkert hört talas om Febersidorna. Macfeber, prylfeber, fotofeber, modefeber, matfeber och så vidare. Det finns även en barnfeber. Där är Abbe omslagspojk just nu. Det är han allt värd.

Mycket känner man igen. Samma förberedelser, provtagningar och tester. Samma outhärdliga smärta i hela kroppen när man lämnar honom till operation. Klumparna i halsen, tårarna och oron är precis likadana. Procedurer inför och efter operationen. Samma.

Och som vanligt larmar poxen. Instrumentet som mäter syremättnad i blodet. Samma larm. Men något är väsentligt annorlunda. När Abbes syremättnad någon gång då och då sjunker från de 94-97% den ligger och pendlar mellan, larmar det. När den går under larmgränsen på 90%.

Abbe har aldrig hittills under sitt liv nått över den gränsen. Aldrig någonsin över.

Andra bloggar om: saturation, pox, syremättnad, barn, hjärta, tårar, operation

"Det gäller att äta elefanten i små bitar" som min kollega brukar säga, när det är något stort och jobbigt man ska ta sig igenom. Nu har vi precis tuggat i oss snabeln och ena örat. Etapp ett och två är avklarade.

Det första och största steget – operationen – är genomförd. Och klockan elva i förmiddags checkade vi ut från Hotell B-IVA och tog hissen ner till avdelning 323. Gött! Inte för att jag ogillar IVA, tvärtom. De är helt fantastiska. Men det betyder att allt är så stabilt för Abbe att deras specialistkunskap behövs bättre för något annat litet barn.

Nu är sista dränaget från bröstkorgen bortplockat. Det är bra, för det betyder att det inte blöder så mycket kring operationsområdet längre.

Dessutom tog de bort artärnålen. Det är utgången, kan man säga. Ur den kan man tappa blod och ta prover. Dess motsvrarighet på ingångssidan kallas för CVK – central venkateter. Det är den som sitter uppe vid halsen på Abbe och går rakt in i en hålven, dvs en större ven som ligger mer centralt, nära hjärtat. Den används till att ge diverse mediciner och eftersom den sitter där den sitter ger det väldigt omedelbar effekt. Men den sitter kvar. Det är artärnålen som är borttagen.

Barnsjukhuset i morgonsol. Innanför fönstret längst till vänster i (näst) översta raden, ligger Abbe. Sostrålarna har ännu inte nått in till hans säng. Men snart.

Abbe sover fortfarande. Han har gjort det i drygt 37 timmar nu, om man bortser från de små korta uppvaknanden han gjort då och då under dagen. Han har öppnat ett, ibland två ögon, gnytt med en liten ynklig, hes röst, försökt få bort någon slang eller sladd, och somnat om.

Vid några tillfällen har han försökt vända sig, byta ställning eller till och med sätta sig upp. Mamma, pappa och IVA-sköterskorna har då fått ägna sig åt att ömsom lugna Abbe så han somnar igen, och ömsom reda ut vad som mest kan liknas vid makramé bestående av katetrar, drän, pacemakertrådar och annat som Abbe är uppkopplad mot.

Förhoppningsvis sover han till i morgon bitti. Det är lika bra att han slipper vara vaken nu i början, det är bara jobbigt för honom.


Trött............................................Makramé.

Abbe har öppnat ögonen några få gånger under dagen. Men bara för att stänga dem strax igen. För en liten stund sedan vaknade han dock och satte sig upp! Det måste ju göra fruktansvärt ont med det stora ärret på bröstkorgen. Tur att han får sin beskärda del av morfin.

I alla fall. Han satte sig upp, tog tag i sonden som går genom näsan och ner i magsäcken, och drog ut den hela vägen. Han gnydde med en liten hes röst och la sig ner igen. Allt gick så fort att ingen han stoppa honom. Han tyckte väl att slangen var irriterande. Tänk när vaknar han till ännu mer, och upptäcker resten av slangarna och sladdarna.
Det blir spännande.

Det är mycket som händer på barn-IVA. Alltid någon som knappar på en maskin, antecknar i ett observationsblad, mjölkar ett drän eller pytsar på mer av någon substans i systemet av slangar.

Alltså, jäklar vad bra de är! Jag menar, det är sällan man är så i händerna på någons yrkeskunnande som då man är på IVA. De har ju Abbes liv i sina händer. Vilket arbete, va? ”Vad gjorde du på jobbet idag? Jaså, en annons för det och det? Själv höll jag en 7-dagars bebis vid liv” Men jag tror inte de går omkring och tänker så. De gör bara sitt jobb.
Och det är jag oerhört tacksam för.

Andra bloggar om: IVA, intensivvård, proffs, sjukvård

Abbe andas för egen maskin! Respiratorn är borta, och den jobbiga slangen med det.
Det ska jag fira med ännu en kopp kaffe.

Sjuksköterska. Syster. Det hörs ju på namnet att det är en kvinna. Men det utbildas ju en del killar också på vårdlinjen. Vart tar de vägen? Ambulanssjukvården får nog en del, men resten? Efter våra hundratals kontakter med sjukvården har jag bara stött på manliga sköterskor på ett enda ställe. Intensivvårdsavdelningen.

Kan det vara blandningen av mycket teknik och en del ”action”?

Andra bloggar om: sjuksköterskor, genusperspektiv, IVA, sjukvård, kvinnoyrke

Abbe har två dränslangar. Eller rättare sagt hade. Nu har det tagit bort det ena. Skönt. Mer Abbe, mindre slangar.

Jag är drogkonservativ. Ja alltså, jag tar gärna ett glas vin eller en god öl, då och då. Så konservativ är jag inte. Men andra droger är jag väldigt skeptisk mot, i synnerhet narkotika.

Men hur skulle man klara sig inom sjukvården utan droger, som ute på gator och torg klassas som narkotika? Kanske skulle det funka, men jag skulle inte vilja prova. I sjukvårdssammanhang är de ett måste. Drogerna. Knarket.

Min – eller rättare sagt Abbes – favoritdrog just nu heter Dormicum. Även kallat Midazolam. Eller Lisebergsmedicin som personalen säger till barnen. Liseberg – för att man blir snurrig och fnittrig. Utan den hade det varit betydligt jobbigare.

I måndags när Abbe inte ville vara med om alla undersökningar och fasthållningar, ströks det ena momentet efter det andra, för att göras senare. Under påverkan av just Dormicum.
När Abbe var helt hysterisk mot slutet av dagen fick han en dos inför de sista, sparade momenten. Ultraljud, EKG och nålsättning skulle klaras av på de knappa tio minuter som dosen skulle räcka till.

Han skrek, sparkade och var vansinnig. Fick Dormicum i rumpan, och så blev allt lugnare. Plötsligt var de små blå EKG elektroderna – som han alldeles nyss hatade – rätt fina. Eller rättare sagt riktigt roliga. Han fnissade hysteriskt åt varje elektrod de klistrade på hans lilla kropp. Så underbart skönt.

Dessutom ska de enligt personalen glömma det de upplevt under ruset. Och där har vi den största vinsten tycker jag. Jag vill inte fylla på mer i Abbes förråd av jobbiga sjukhusupplevelser. Han har så mycket framför sig.

Andra bloggar om: droger, knark, sjukvård, midazolam, dormicum

En slang mindre nu på morgonen.
PA-katetern mäter blodtryck. Men inte det vanliga som man gör med en manschett runt armen. Med den metoden mäter man trycket som hjärtat pumpar ut blodet i kroppen med.

Det PA-katetern mäter är blodtrycket på det blodet som hjärtat pumpar till lungorna. Där går det inte att sätta en manschett Därför PA-kateter.

Allt har gått bra! Kirurgerna är nöjda. Narkosläkaren är nöjd. Då är vi också det.

Abbe sover på intensivvårdsavdelningen. Narkosläkaren sa att det såg så stabilt ut att de skulle kunna låta honom vakna redan ikväll. Men istället tänker de hålla honom sovande tills i morgon förmiddag. Han kan behöva det efter den här dagen. Sedan ska han successivt få vakna till liv under kontrollerade former.

Jag ska försöka berätta mer om vad de gjort och hur allt går till.
Men det gör jag en annan dag.

Vi skulle räkna med att operationen tar hela dagen, sa kirurgen igår. Kvart över sju i morse kom vi in till sjukhuset, duschade Abbe en sista gång med antiseptisk svamp innan vi lämnade honom sovande i narkosläkarens beskydd klockan åtta.

"Det tar ofta lite längre tid när man varit opererad tidigare – som Abbe", sa kirurgen. "Det blir en del ärrvävnad att ta sig igenom innan man kommer fram och kan börja operera. Vid första operationen tar det ungefär en halvtimme att öppna bröstkorgen och sedan ligger allt där, men nu räknar vi med två-tre timmar"

"Själva ingreppet tar några timmar", fortsatte han. "Det är ett större ingrepp än de vi gjort på Abbe tidigare. Mer komplicerat. Dessutom behöver narkospersonalen lite tid före och lite efter för att göra sitt jobb. Så räkna med att ni får komma upp på IVA sen eftermiddag, kväll."

Facit:
Abbe sövdes 08.00.
De började operera vid 10.00.
Kirurgen ringde strax före 15.00 och sa att han var klar med sitt jobb.
16.30 hörde de av sig från IVA och sa att vi kunde komma upp.

Snabbare än vi trott altså. Det var skönt.

Andra bloggar om: barn, operation, IVA, kirurg

Liten liten kille i stor stor säng.

Vi följde upp en gammal tradition från förra operationen. För att fördröja tiden och tänka på något annat åkte vi och tittade på bil. En elhybridbil.

Efter att ha sett "En obekväm sanning", vill man ju att världen ska finnas kvar till Abbe och brorsans barnbarn med. (Pretto)

Andra bloggar om: Toyota Prius, Al Gore, En obekväm sanning, miljöbil

Småsnack vid nattningen i går kväll:

– Jag tycker det är lite läskigt de ska operera Abbe i morgon, sa mamman till storebror.
– Jag tycker också att det är läskigt, jag vill inte att de ska operera på mig, sa storebror.
– Men det behöver du inte, för ditt hjärta är ju friskt. Abbes är trasigt.
– Ja, sa storebror, nu står det bara en gubbe och pumpar därinne. Men sedan kommer det att vara två gubbar som pumpar för fulla muggar.

Tänk vad de förstår mycket ändå.

Andra bloggar om: hjärtat, barn, operation, fundering

Det går inte. Efter alla dess operationer och narkoser Abbe har varit med om skulle man tro att man kan det här nu. Att man vet hur man ska ta det. Hur det känns när han somnar in i famnen.

Glöm det. Man mår lika jävla illa varje gång.

Idag var det inskrivning. Det låter enkelt. Hej hej, jag heter så och så och här är mitt personnummer, jaså rum fyra, tack tack. Men riktigt så går det inte till.

Man ska mätas och vägas. Saturationen (blodets syremättnad) ska läsas av, EKG ska tas, liksom en hel massa prover. Lungorna ska röntgas. Dessutom ska det tittas i öron och hals, lyssnas på hjärta frågas frågor om allt möjligt allmänmedicinskt. Sedan ska det göras ett ultraljud på hjärtat och sättas en nål för proverna och för narkosen i morgon. Man ska prata med sjukgymnast om tiden efter operation, narkosläkare inför det de ska göra och slutligen ska kirurgen prata igenom det kommande ingreppet.

Det mesta av ovanstående har gått hyfsat förr. Vid de två tidigare operationerna var han visserligen pytteliten, men han har genomgått proceduren flera gånger sedan dess vid undersökningar som krävt narkos till exempel.

Idag gick ingenting. Det var knappt att han gick med på att väga sig. Personalen har lugnat och tröstat, skojat och flamsat för att avleda. Sjukhusclownerna var inne och blåste såpbubblor, sjöng barnvisor till uckulele och klippte Pippifigur i gul papp. Men tro inte att Abbe lät sig luras av det. Han har sparkat och vrålat och tårarna har sprutat ur hans små ögon.

Vid ett tillfälle var vi åtta personer i rummet vara fyra som höll i honom, men han sprattlade så en stackars sköterska miste greppet om ett litet rör med Abbeblod i. Det for i golvet och det såg ut som ett smärre blodbad. Jag led nästan lika mycket med sköterkan som försökte sätta nål, som med Abbe.

På slutet bara det snurrade i huvudet på mig. Jag kände mig lätt svimmfärdig med gråten bubblande under ytan.

Nu har vi tvättat Abbisen här hemma med Hibiscrub (antiseptiskt hudrengöringsmedel) först en gång, gett honom ett lavemang och sedan Hibiscrubbat igen. Nu ligger han i en nytvättad pyjamas i nytvättade lakan och sover. Nu är det dags att ge honom en sista omgång välling. Det blir ingen mer mat innan operationen i morgon.

Sen ska jag sova. Jag är trött.

Andra bloggar om: barn, operation, hjärtfel, hibiscrub, EKG, blod

Ursäkta språket, men det är så det känns just nu. Abbe har varit vettskrämd, arg och otröstligt ledsen. Det märks att han blivit ett par år äldre än då han gick igenom detta sist. Han har fått en egen vilja. En väldigt stark sådan.

Nu är jag helt slut. Sitter knockad i en soffa och väntar på att någon ur narkospersonalen ska komma och prata med oss. Och så kirurgen. Han som ska laga Abbes hjärta.

Om jag orkar skriver jag mer ikväll. Annars hörs vi i morgon.

Abbe har fått bedövningssalva – Emla – på strategiska ställen. Det vill säga ställen där man tror sig kunna hitta något kärl att sätta en nål i. I väntan på att den ska börja verka åker vi lite rutchkana, leker och ritar i lekhörnan på avdelningen.

Andra bloggar om: Emla, bedövning, barn, operation, sätta nål

Okej. Jag är möjligen något färgad av mitt yrke. Men jag gillar när formgivning har funktion eller mening, och inte bara är taget helt ur luften. Därför blev jag lite extra glad då Abbe fick de här tabletterna. De heter Trombyl och Abbe äter en halv om dagen (varje piller är väl ca 5 mm på bredden).

Vilken del av kroppen är de till för, tro?

Andra bloggar om: medicin, tabletter, piller, Trombyl, hjärtmedicin, hjärtfel

Så här säger Abbe själv om vad som ska hända nästa vecka.

Andra bloggar om: barn, operation, hjärta, hjärtfel

Jag har försökt berätta för Abbe vad som händer nästa vecka. Förbereda honom lite.

– På tisdag ska du opereras, Abbe.
– Mm.
– Då ska doktorn laga ditt hjärta.
– Ammi äh-ah.
– Abbes hjärta, ja.
– Mamma äh-ah.
– Mammas hjärta?
– Mmm. Ah-aphf äh-ah.
– Pappas hjärta? Nej, vi ska bara laga Abbes.
– Mm.

Jag får nog göra ett nytt försök.

Andra bloggar om: barn, operation, hjärtfel, förberedelser

En är två och ett halvt. En snart fem. De delar sovrum. När man är två föräldrar funkar det utmärkt. Den ena nattar Abbe och den andra läser någon mysig bok för hans storebror. När Abbe somnat kan man smyga in och lägga sig med brorsan som blivit bortskämd med att alltid somna med en förälder.

Men när man är själv, när mamman är inte är hemma vid läggdags av någon anledning. Då kör det ihop sig.

Att lägga dem samtidigt går inte. Det är alldeles för spännande. Abbe blir tossig, och det tycker brorsan är jättekul. Han fnissar, och Abbe blir än mer uppskruvad. Så det är en och en som gäller.

Jag sitter hos Abbe. Han har alltid varit enkel att natta, bara att lägga honom, pussas lite och säga god natt. Sen kunde man gå därifrån och han somnade själv. Så är det inte längre. Så jag sitter där och hoppas att Abbe ska somna innan Bolibompa är slut. Det håller nämligen brorsan sysselsatt. Nix, han somnar såklart inte. Jag hoppas att det efterföljande ungdomsprogrammet Bobster ska fängsla storebror en stund, men inte vara kusligt eller olämpligt för en fyraåring.

Men, nej. Precis när Abbe nästan somnat. När han blundar och är de där skälvande sekunderna från att ramla över kanten till drömmarnas land. Precis då tröttnar storebror på att sitta ensam framför TV:n. Han dundrar in, säger något, Abbe vaknar och man är tillbaks på ruta ett.

Jag har försökt förklara. "Om du bara väntar lite till så kommer pappa. Ju fler gånger du kommer in desto längre tid tar det" Men hur ska han kunna förstå? Han längtar ju efter pappa och vill inte sitta framför en TV. Det vill ju inte jag heller att han ska. Jag vill ju läsa en bok för honom. Men för varje gång han kommer in i sitt och Abbes sovrum, så...

Andra bloggar om: barn, nattning, sova, sagor, Bolibompa, Bobster

Jag blir så glad. Riktigt varm-i-magen-lycklig. Faktiskt till och med lite tår-i-ögat-glad.

Min fru var på ett föräldramöte på förskolan igår kväll. Det var allmän info om vad de gör på dagarna, vad man ska tänka på vid sjukdom och så vidare. Men efter mötet hade en av fröknarna bett att få prata lite med min fru.

Eftersom Abbe rätt nyligen skolades in på förskolan och precis blivit varm i kläderna, finns det risk för att vi får göra om alltihopa efter operationen. Han blir ju borta ett tag och hinner glömma.

Därför har de tänkt göra en liten bok, med foton av förskolan, personal och alla barnen i Abbes grupp. En liten bok att läsa på sjukhuset för att inte glömma bort.
Är det inte fint?

...är det dags.
Huh.

Abbe bygger ett jättehögt o-orn (hopptorn). Ej att förväxla med o-orn (pop corn) som han vill ha på fredagsmyset. Det blev faktiskt så högt till slut att han inte nådde upp, trots att han stod på pallen. Sen rasade det, men det är ju halva grejen med att bygga höga o-orn. Han byggde nytt. Och rasade. Nytt igen. Och varje gång han skulle börja på ett nytt torn var det jättesvårt att nå ner till de första bitarna.
För pallen måste man ju stå på.

Andra bloggar om: lego, barn, uppfinningsrikedom, pop corn

Herregud vad han flåsar och hostar så fort han gör något, stackarn. Han är till och med andfådd när han ligger still i sängen och jag ska natta honom. Han har blivit sämre och sämre på sista tiden och det märks att det är dags för operation nu.

Eller förresten, sämre är kanske fel ordval. Jag tror egentligen inte att Abbe mår så dåligt. Han känner sig nog inte sjuk, om du förstår vad jag menar. Men han orkar inte riktigt. Han får kämpa för att få den lilla mängd syremättat blod som når ut i hans kropp att räcka till för en tvåårings aktivitetsnivå. Lite som att hoppa, klättra, springa och stoja på 4000 m höjd hela tiden, om du nu skulle veta hur det känns.

Men Abbe verkar inte ha fattat det själv. Han tycks inte bry sig om att han inte orkar härja lika mycket som han själv vill. Han är som en Duracell-kanin, energisk, intensiv, envis och rastlös som få. Under en eftermiddag hinner han bygga med Lego, Brio-järnvägen och kulbanan (skitrolig leksak från Universeum), leka med alla sina bilar, bygga koja med alla husets kuddar och täcken. Han hinner dega med Play-Doh, leka pirat, sjunga och hoppa omkring och han hinner med att klättra upp och ner för alla stolar och bord ett dussintal gånger.

Och dessutom hinner han hosta, flåsa och lägga sig på golvet och vila emellan varven.
Jag däremot, hinner knappt fatta vad som händer.

Andra bloggar om: orka, Lego, Brio, Play-Doh, vila, barn, aktivitet

Det här inlägget avviker kanske lite från ämnet Abbe, men varför inte. Ulrika som skriver på "En blogg formerly known as en blogg från Cannes" skickade över en stafettpinne till mig. –Hur har du det just nu? Jag tänkte ta pinnen och skicka den vidare till dig.

Jag sitter vid min dator i min lilla arbetshörna i nedervåningen. Det blir rätt många timmar där. Jobb, bloggande, bildredigering, allmänt surfande och jobb igen. Det är en iMac. Datorn alltså, med dubbla intellprocessorer. Men inte en sån där tuff, ny, tunn, med aluminiumfront utan den gamla hederliga i vit plast.

Det bultar i huvudet från ett jack som svärmor drog ihop med två kirurg-strippar för en knapp timme sedan. Svärmor är pensionerad sjuksköterska och väldigt ofta här och hjälper till med allt möjligt. Idag fick hon utöva sin gamla yrkesroll. Tejpa ihop gubbar som slår sig i huvudet.

Jag hade böjt mig ner för att ta en rostfri bunke med honung från golvet. Honungen hade runnit ur tappröret på slungan och jag skulle hälla den i en silställning. Det var varmt och kladdigt och jag försökte vara lite snabb, lite effektiv. Jag reste mig hastigt och slog huvudet med en jävla kraft i veven till slungan. Den var vass. Det svartnade i en bråkdel av ett ögonblick och till skillnad från Ulrikas nulägesbeskrivning finns här ett inslag av dansande fåglar.
Okej. Fruktansvärt patetiskt. En honungsskada. Biodlarolycka. Så osexigt.

Annars är här tyst. Båda killarna sover och min fru ligger uppe i sovrummet och läser. Jag har precis satt i mig en liten skål med "Unnis" som Abbe säger. Godis säger jag. Den gjorde mig rätt törstig så för lite drygt tjugoåtta sekunder sedan hällde jag upp en Boddington. Jäklar, så gott det är.

Bortsett från honungsslungandet har det varit en del fysikt utearbete idag. Det är faktiskt den bästa vilan för mig när det är stressigt på jobbet. Just nu är det rätt körigt faktiskt. Och dessutom oroar jag mig så klart för Abbes operation nästa vecka. Innan den ska jag ha hunnit skissa färdigt en kampanj för en kund och spela in två reklamfilmer för en annan. Så när hjärnan börjar närma sig kokpunkten behöver jag vara ute. Och gräva. Eller bygga stenmurar. Eller lägga en plattgång, som idag. Det är som bomull för själen en stressad hjärtebarnspappa, tillika Art Director.

Så har jag det just nu. Hur har du det?

Andra bloggar om: vardagsliv, honung, skada, barn, Boddington, stress

Igår gick Abbe sista dagen på förskolan för ett tag framöver. Det blev ett väldans kramande och lyckatillande. Tack och lov att det ordnade sig till slut med en plats på detta dagiset. Personalen är kanon, storebror finns nära om det behövs och Abbe trivs som fisken i vattnet.

Men precis som på alla förskolor i hela universum så präglas höstterminen av snorande och hostande små knattar som byter förkylningar med varandra. Ett oundvikligt faktum skulle jag våga påstå. Abbes montessoridagis är inget undantag. Så vi tar det säkra före det osäkra.

Om tio dagar skall Abbe göra sin stora hjärtoperation. Det vore otroligt trist om en rejäl förkylning satte stop för det. Så med hjälp av Mormor och några extra lediga dagar för Abbes mamma har vi nu pusslat ihop så att både Abbe och hans bror är hemma hela nästa vecka. Förhoppningsvis ska vi hinna bli av med de förkylningar vi redan har i familjen, och undvika att dra på oss nya.
Vad gör man inte?

Andra bloggar om: Montessori, operation, förkylning, barn, dagis

Det var ju det här med vissa konsonanter. P är en sån där svår smällande konsonant som kräver tätt mellan mun och näsa. Därför blir det inte Pappa när Abbe säger det.

Men Abbe är för söt. Nu har han kommit på att om man håller för näsan så låter det annorlunda. A-aphf blir A-app. Oj då. Han testade lite olika ord, och till slut sa han det. Med ett stort leende och näsan klämd mellan tummen och pekfingret sa han, pappa.
Han sa faktiskt pappa.

Men jag undrar om logopederna gillar metoden?

Andra bloggar om: logoped, pappa, barn, talfel

Snart åker jag ut i båset. Eller i alla fall så borde jag det. Jag är så grymt trött på att hålla fast Abbe. För att inte tala om hur less han måste vara på det. Alla de gånger han har suttit i ett järngrepp i mina armar sedan han föddes för två och ett halvt år sedan.

Jag håller fast honom när han ska få ögonsalva, borsta tänderna, ta på sig kläder, äta sin hjärtmedicin eller andra mediciner, när han ska smörjas in efter ett bad och varje gång det skall bytas blöja. Matning var förknippat med fasthållning de första åren. På sjukhuset håller jag också fast honom. Provtagningar, nålsättningar, ultraljud, öronkontroller, ögonkontroller och när han ska sövas med mask.

Ibland fattar jag inte att han fortfarande vill ha mig som pappa. Usch. Jag vill inte hålla fast.
Jag vill hålla om.

Andra bloggar om: hålla fast, holding, barn

Herregud vad det är förkylt överallt. Alla hostar och snorar. Abbe har som sagt ögoninflamation. Han och hans storebror har hostat i veckor och går konstant runt med var sin snor-elva under näsan. Mamman och jag är inte mycket bättre vi. (Jo, vi går inte runt med snor i ansiktet förstås.) Och dagis är som en enda stor bacilluskisk krigszon.

Är verkligen oktober frisk och klar i sprakande gult, rött och brunt?
Jag tycker det känns mer gulgrönt och kletigt.

Andra bloggar om: höst, förkylning, barn

Abbe vaknar och gråter. Jag går ut i badrummet, tar fram några kompresser och blöter dem. Går in till Abbe som vid det här laget är rejält förtvivlad för att han inte kan öppna sina ögon.

Jag håller fast det gråtande barnet samtidigt som jag försöker hålla den blöta kompressen så stilla som möjligt på hans öga. Nu sparkar han och skriker i panik. När det stenhårda klistret löst upp sig till ett segt klet går det att få upp det lilla ögat, och då är det dags för en ny kompress, på ett nytt öga.

Slutligen, när Abbe kan se på båda ögonen, hostan efter hans kraftansträngning lagt sig och pappas puls gått ner, lyfter jag upp honom. Jag kramar om Abbe och säger "förlåt, och god morgon".
Det känns viktigt med försoningen.

Andra bloggar om: ögoninflamation, barn

"...och hon hade vattenkoppor över hela sig och jättehög feber. Men det är ju såklart ingenting emot vad ni har gått igenom"

Ibland upplever jag det som att folk skäms när de berättar för mig om något jobbigt de har varit med om med sina barn. Som om det inte räknades. Som att en maginfluensa inte duger när man pratar med någon som mig, som har klippkort på barnsjukhuset. De nästan ursäktar sig för att de tyckt att en natt på akuten varit jobbig.

Men varför? Alla har ju sitt eget arkiv av erfarenheter. Självklart ska man få vara ledsen över att ens barn har slagit sig på knät, eller fått halsfluss. Det är helt naturligt, ofrånkomligt och dessutom berikande tror jag. Mitt register över jobbiga barnstunder är bredare, men det gör inte dina mindre smärtsamma.

En kompis och hans fru gick igenom en skitjobbig sak för några år sedan i samband med att de väntade sitt första barn. De har nu en superfin liten prinsessa, och han berättade att de fick ett nytt perspektiv på livet sedan de läst om Abbe här. Lite åt "vad-bra-vi-ändå-har-det-hållet".

Jag tycker inte man ska hålla på och jämföra. Men kan man se ljusare på saker och ting genom att göra det, så varför inte.

Mormor och "morfar" var här och hjälpte oss i helgen, för miljonte gången. Jag vet inte vad vi skulle göra utan dem.

Efter en svamp-promenad med mormor i skogen kom Abbe hem med en ny sång på repertoaren. Eller åtminstone slutet på en. Mormor sjunger "...gubben i lådan, kom fram" och Abbe fyller i med ett rungande "Oo-hey."

Barnhjärtmottagningen på Drottning Silvias har sedan några år en person man kallar för kontaktsjuksköterska. Hon är tänkt som en länk mellan sjukvården och t ex skola och förskola. Praktiskt nog är det just hon som också är Abbes sköterska då vi är inne på kontroller.

För någon vecka sedan kom hon till Abbes dagis för att informera personalen om saker som kan vara bra att känna till om hjärtebarn. Hon hade också passat på att bjuda med en informationskonsulent från SmågruppsCentrum som skulle berätta lite om 22q11-syndromet. Väldigt bra måste jag säga.

Abbes fröknar var där, en av fröknarna från storebrors avdelning likaså. Men dessutom kom en kvinna jag aldrig sett förut. Hon presenterade sig som den nya rektorn. Hon är ganska nyanställd och har alltså ersatt den tillförordnade rektorn som gav Abbe plats på Montessori efter att den gamla fått gå. Hänger du med?

I alla fall. Jag blev väldigt överraskad och otroligt glad. Nu snackar vi ett engagemang som jag i ärlighetens namn aldrig skulle kunna föreställa mig från den förra rektorn. Jag har sällan känt att jag stört någon, besvärat och upptagit någons viktiga tid som de gånger jag försökte få henne att förklara varför Abbe inte fick plats på förskolan. Men nu jävlar. Här sitter en helt ny person en hel kväll och lyssnar, antecknar och ställer frågor. Det visar sig efter ett tag att den nya rektorn haft en elev med 22q11 vid sin tidigare skola. Och när det är dags att gå hem avslutar hon med att säga "Oroa er inte för hur det bli sedan i skolan. Då får vi väl sätta in de resurser som behövs".
Heja nya rektorn!

Jag minns inte exakt hur det uppstod. Men jag tror det var en gång då jag puttade fart på Abbes storebror i gungan, jag sa "Hur mycket fart ska du ha? Ända upp i himmelen?".

Sedan dess hojtar alltid Abbe samma sak när vi ska gunga.
– Ump! Him-im! Ump! Him-im!
– Upp i himmelen?
– Yaaaaaa!

Vissa dagar är man fan kass. Trött, sliten, förkyld och inget tålamod. Man vet att man gör fel, men orkar inte stå emot sina egna tillkortakommanden. Idag känns det så.

Jag vågar mig på att påstå att jag är utrustad med ett rätt rejält tålamod. Åtminstone brukar min fru säga det. Man ler, tar ett extra andetag, låter skiten rinna av och går vidare. I barnsammanhang är det praktiskt. Istället för att bli vansinnig på allt galet som de små liven åstadkommer, stålsätter man sig, torkar upp och säger "hoppsan, vi gör så här istället".

Men när min egen ork sinar, när jag inte har kraft så det räcker att hålla humöret uppe så rasar det. Saker jag vanligtvis fixar med ett glatt jajamensan, blir oövervinnliga. Små barngenererade rackartyg känns som ondsint djävulskap och stubinen blir kortare än vad som hade varit rättvist. Man gormar och höjer rösten. Skäller och tar i för hårt. Far ut och bestraffar. Någon som känner igen sig?

Killarna undrar såklart varför gränserna plötsligt flyttats bakåt. Eller åtminstone varför konsekvenserna av en överträdelse plötsligt förvärrats. De gör ju som de alltid gjort. Det är jag som är trött och sliten. Stackars mina små grisar.
Ibland förtjänar jag dem inte.

Andra bloggar om: Föräldraskap, barn, tålamod, pappa

Jag har äntligen hittat det. Tacktalet som Micke från "I en annan del av Köping" höll på Kristallengalan. (Det fanns hos Elvira och hennes föräldrar. Stort tack.)

Jag tror Micke pratar om kärlek. Han hurrar. Han säger grattis. Det går inte att sammanfatta det han vill få ur sig på ett bättre sätt.
Titta och njut.

Andra bloggar om: I en annan del av Köping, Kristallen, Köping-Mickes tal, Down syndrom

Slitig dag på jobbet. Kör hem trött och jävlig, och dessutom med en irriterande raspig hals och förkylningslock för örat. Kliver ur bilen och tar det sista stegen mot dörren och den där timmen av matning, tandborstning och nattning av killarna. Måttligt upplagd för det, i ärlighetens namn.

Men när jag öppnar dörren vänder det. Från sovrummet hör jag det svaga Bolibompaljudet från tv:n. I samma sekund tränger en lycklig liten röst genom alltihopa. "A-aphf om!!" (pappa kom) tjoar Abbe och jag hör dunset av hans små fötter mot golvet när han hasar ner från sängen. "A-aphf om", "a-aphf om" ropar han springandes och kastar sig i mina armar.

Red Bull, släng dig i väggen.

Idag är det tre veckor till 23 oktober. Det är dagen då Abbe ska göra sin tredje hjärtoperation i sitt två-och-ett-halvt-åriga liv. Efter det ska vi få en ny liten kille tillbaks har de lovat. En med rosiga kinder. En Abbe vars kropp orkar leka och härja lika mycket som hans själ vill. Men det blir ett stort ingrepp, så vitt jag förstått.

Därför längtar jag dit. Därför längtar jag inte dit.

Andra bloggar om: Opperation, hjärtat, barn

Var hemma hos syrran igår. Inte barnläkaren, jag har en storasyster till. Jag berättade att Abbes storebror blivit helt Gameboy-biten men att Abbe sliter i det så fort han försöker spela.

"Vänta lite" sa syrran, och sprang iväg för att hämta något. Det visade sig att Abbes kusiner som är ett antal år äldre än mina killar nyligen uppdaterat sina spelkonsoller till det senaste och således inte använde sina gamla längre. Gamla förresten, inte jämfört med min 90-talsharv som blivit så populär hos Abbe och hans bror. Nej, de här är från 2000-talet.

–Varsågoda. De här kan ni ta, sa min syster.

Konsten att göra en fyraåring lycklig. Och en tvååring. Abbe sätter på spelet, trycker på alla knappar och skrattar glatt åt den lilla melodin som ljuder. Han har ingen aning om vad han håller på med, att man ska utföra något med spelet. Men det spelar ingen roll.
Det är Abbes alldeles egna ey-oy.

Andra bloggar om: Gameboy, barn

Jag läste i min almanacka i morse att det är den Internationella barndagen idag.

Wikipedia: "Den internationella barndagen hör samman med Förenta nationernas konvention om barnens rättigheter från den 20 november 1989. På denna dag är det tänkt att alla delar av samhället ska fokusera på barnets behov och rättigheter."

Det här blir spännande.

Andra bloggar om:
Internationella barndagen