Jag hade förberett en fångarna-på-fortet-inspirerad skattjakt till storebrors barnkalas. De skulle lösa olika uppgifter, få ledtrådar och nycklar för att så småningom hitta skatten och öppna den. En godispåsefylld kättingförseglad kista, med sex hänglås.

Bollkastning i hinkar, frågesport från barn-Trivial Pursuit, lägga stort golvpussel osv. Tolv barn och sex nycklar, så de fick dela upp sig två och två. Först ut att dra en lapp ur hatten för att få sin uppgift var så klart storebror och en kompis. "Läbbiga hinken" stod det på lappen, och jag tänkte "vilken tur att han fick den roligaste uppgiften".

De fick ta på sig varsin ögonbindel och stoppa ner handen i en hink full med kokt pasta och lite vatten för att leta efter nyckeln. Jättekul? Nix. Storebror stoppade ner ett par fingrar och tyckte det var superäckligt, började nästan gråta och sa "jag vill inte pappa, jag vill gå och tvätta mig". Samma reaktion från kompisen. En annan liten kille tog på sig uppgiften och körde ner bägge armarna. Men då var det redan försent. Min älskade lilla gris var redan knäckt.

Utmaningarna fortsatte under sedvanligt femåringstumult, medan storebror såg på med tom blick och blanka ögon. Mitt hjärta blödde. Jag kunde ju inte avbryta alltihopa utan fick fortsätta med glad min, medan jag försökte trösta mellan varven. Det var ju hans kalas. Han som skulle ha en toppendag. Jag ville bara sätta mig och krama om honom och skicka hem hela bunten.

Vid en uppgift skulle ett barn göra en mumie av ett annat barn med hjälp av toapapper. Superkul om det inte varit för att det jävla papperet var perforerat och gick av var tredje decimeter. Jag började känna mig som världens sämsta lekledare.

Ett par tjejer fick "mörka rummet". I ett kolsvart rum fanns fyra reflexer halvgömda. I en av dem satt nyckeln. Det gällde att med hjälp av ficklampor hitta den rätta reflexen. Alla barnen trängdes i mörkret medan flickorna letade. Och tack och lov för den här övningen. Den räddade min heder och vände mungiporna uppåt på storebror. När barnen gått hem ville han leka "mörka rummet" om och om igen. Det fick han. Hur många gånger som helst.

Och jag fick lova min födelsedagshjälte att aldrig någonsin ha "läbbiga hinken" på något kalas igen.

Andra bloggar om: barnkalas, besvikelse, fångarna på fortet, skattjakt