Jag har fått en utmaning igen. Det finns många av dem i bloggosfären har jag märkt. För att det är kul, för att folk ska ha något att skriva om, för att få många länkningar, eller för att det blir ett sätt att lära känna varandra? Jag vet inte riktigt, men många blir det.

Man behöver förstås inte vara med på alla. Jag funderade rätt länge när jag fick den första. Heja Abbe är ju en kronologisk berättelse, med ett tämligen smalt tema. Passar det att bryta av och skriva om något helt annat? Något som inte har med Abbe, hjärtfel och kromosomavvikelser att göra. Eller blir det konstigt? Men efter att ha tagit mig igenom ett par utmaningar tyckte jag att det funkade, och dessutom var lite skoj.

Den här gången handlar det om att välja ut fem favoritinlägg från min egen blogg. Tjenare. Hur ska jag kunna recensera mig själv? För det första har jag aldrig skrivit förr, innan jag började med Heja Abbe. Hur ska jag kunna avgöra vad som är bra eller inte? Jag tycker ju allt är okej, och kass. På samma gång. Nöjd och självkritisk.

Och så var det där med blogens karaktär. Smal. Kronologisk. Går det att lyfta ut några inlägg? Alla hänger ju ihop på något vis. Jag gör ju inte fristående nedslag i vad som faller mig in. Inte så mycket i alla fall. Det handlar ju om Abbe för det mesta.

Men okej då. Jag provar. För att det är kul. Här kommer fem inlägg, kanske inte för att de är de bästa, men för att de representerar mig och bloggen.

1. Mitt allra första inlägg. För att det är det första, och för att det sammanfattar hur chockade vi var. Så chockade att Abbe fick världens mest passande namn, av bara farten.

2. Är allting relativt? För att det sätter fingret på något jag ofta möts av.

3. Två inlägg som filmer istället för texter. För att de visar saker som jag tyckte var väldigt svårt att sätta ord på. Hur det känns att se sitt lilla barn medvetslös, uppkopplad till allsköns teknik. Och hur det känns att se samma barn på fötter efter bara några dagar.

4. Själva inlägget är inte så strålande. Egentligen bara ett mejl jag citerat, som någon annan skrivit. Men jag tror nästan aldrig att jag varit så stolt tidigare. Att jag kunnat göra skillnad. Kanske mellan liv och död. Rysligt mäktigt.

5. Så här vill jag gärna se på saker och ting. Ledsam orsak, komisk verkan. Mitt i all skit, allt jobbigt, finns alltid strimmor av ljus. Alltid något att skratta åt, även om halsen klumpas och ögonen tåras. Va fan, livet är ju kul.

Puh. Mission accomplished.

Nu är det din tur Elizabet. Och Camilla. Och Idépappan. Och hemliga pappan.