Jag har sagt det förut, jag säger det nu, och jag kommer garanterat att säga det igen. Det har varit ett rent helvete att få Abbe att äta tillräckligt. Jag är säker på att om du har hjärtebarn själv, så vet du vad jag pratar om. De är sådana bara. Det finns diverse olika orsaker till det men ingen riktig universalförklaring.

Nåväl. Numera går det faktiskt bättre. Det är fortfarande inte lätt, men det går att mäkta med i alla fall. Med tålamod, tid och många avledningsmanövrar kan man peta i honom rätt okej med käk.

Men vi har behållit en välling på sen kväll/förnatt, för säkerhets skull. Så att det ska bli tillräckligt på dygnet. Den dricker han i princip sovandes och då brukar han i allmänhet inte bjuda på så mycket motstånd. Eftersom jag är den kvällspigge men morgontrötte i familjen, i motsats till mamman, har det liksom blivit mitt jobb att servera den vällingflaskan. Han brukar få den mellan elva och tolv på kvällen.

Men så i går kväll. Jag vet inte varför men jag var så himla trött. Jag somnade framför TV:n strax efter tio. Vaknade till vid halv två samtidigt som min fru och frågade om hon matat Abbe. "Nej, min vi kanske ska hoppa det idag då. Han har ätit rätt bra idag", sa hon. Sagt och gjort.

Klockan kvart över tre kom beställningen. "En välling till bord ett, tack"

Har mamman berättat alltså. Jag sov.

Andra bloggar om: barn, mat, välling, nattamat, sömn