Ahh. När jag och syrran var små brukade vi leka Madicken. Det gick ut på att vi satt i överslafen på våningssängen och fikade, och sen tog syrran (som såklart alltid fick vara Madicken) ett paraply och hoppade.
Jag var Lisabet och jag fick sitta kvar i sängen och skrika. "Madicken är död..."

Låt inte barnen få höra om Madicken förrän dom är stora nog att hoppa. :)

Våningssäng, vilka storkillar! Men ni har väl en mjuk matta framför sängen ;-)

Vad kul med våningssäng. Det ska jag föreslå för min fru att vi ska skaffa! Till oss själva alltså.

Hej "Abbes pappa" och hej(a) Abbe!

Jag hittade din blogg av en ren slump när jag googlade på stödtecken (vi använder oss nämligen av det på förskolan där jag jobbar och jag kände att jag behövde lite påfyllning i ordförrådet).

Jag har återkommit med jämna mellanrum och har nu läst alla inlägg! Jag vill bara tacka för en fin och varm blogg, du har verkligen beskrivit Abbe (och hans bror) på ett underbart sätt. Det är härligt att läsa om alla Abbes framsteg och hela familjens och omgivningens engagemang.

Dessutom "lånar" jag dina tecken, så tack för det också! Idag har mina ett- och tvååringar fått lära sig "mätt". :)
(Jag vet ju inte hur ni får lära er de tecken ni använder men jag kan tipsa om sidan http://www.teckna.se/material.htm
om ni vill hitta fler tecken.)

Med vänlig hälsning
Jenny

(Jag har tyvärr inget Blogger-konto så inlägget får bli anonymt med underskrift istället.)

Ett tips:
Min mamma satte upp gardinger för underslafen så blev det som ett eget rum eller kojja på dagen, mysigt.

barn är alltid överlyckliga att klättra.
vuxna ser det faliga och är nervösa.
= naturlagar