Händerna uppåt med lite spretiga fingrar. Låt dem falla ner (inåt, mot varandra) med en tung, trött rörelse. Handlederna är egentligen kvar på ungefär samma plats men vrids så att händerna hänger ner.

Idag har jag suttit i en jury. En stor internationell reklamtävling hade bett oss att hålla i juryarbetet i en av klasserna – direktreklam. Så vi bjöd in duktiga reklamarbetare från hela Sverige (nåja, Gbg/Sthlm) att bedöma direktreklam från hela världen, hos oss. Jättespännande, och ganska ansträngande. Att sätta sig in i – och försöka förstå – till exempel en Japansk kampanj, kräver ändå ett visst mått av koncentration.

Samtidigt, är vi precis i slutfasen av produktionen av en reklamfilm. De sista avgörande korrigeringarna innan allt rullar ut över hela landet om några veckor. Och det är inte något litet okänt varumärke jag pratar om. Nej, det här är nog den mest välkända produkt och mest omtyckta ikon jag någonsin jobbat med. Och det är en ny kund. Den första kampanjen vi gör. Det får visserligen aldrig bli dåligt för någon kund, men nu är det viktigare än någonsin.

Så mitt i juryarbetet sprang jag ut och in ur konferensrummet pratade med kunden, tittade på nya klippningar, ringde produktionsbolaget, kunden igen och så vidare. Och så tillbaka in till juryn. "Vad sa vi nu om den där tyska kampanjen mot hudcancer?"

Tick tack, klockan blev sex och jag var tvungen att dra vidare. Föräldramöte på Montessori. Ikväll skulle vi diskutera skolans/förskolans värdegrund. Eh!? Svåra ämnen. Vi satt i grupper och pratade om värderingar vi vill att våra barn ska ha med sig efter åren på vår skola. Vilka regler behövs, hur sätter vi gränser? Föräldrarna ansvar, kontra skolans. Hur bygger man starka, öppensinnade, hänsynsfulla individer fulla av självkänsla och respekt för varandra? Som dessutom vet vilket land London ligger i.

Nu är jag så himla trött. Jag fattar inte varför?

Andra bloggar om: reklam, tävling, skola, värdegrund, stress, trött