Under min vintereufori igår tog storebror och jag var sin ispik under armen och gick ner till sjön för att kolla hur tjock isen blivit. Tänk om man kunde få lite egentid med långfärdsskridskorna på fötterna imorgon (dvs idag). Det var på gränsen. En kall natt till, så kanske.

Och så vaknade jag i morse, efter en sömnlös natt med en febrig Abbe, kollade utetermometern och insåg att allt var som vanligt igen. Tillbaks till de fem plusgrader och stark vind, som vi blivit så vana vid den här vintern. Glöm isarna. I alla fall de på sjöarna.

Men det finns ju en ishall i kommunen, och eftersom Abbes feber idag stigit ytterligare några tiondelar till 39,8° så blir det lätt rastlöst här hemma för brorsan. Så vi packade hockeyrören och åkte dit, storebror och jag.

Det var riktigt roligt. Bara andra gången grabben står på ett par skridskor så det blev lite vingligt. Men för småttingarna finns sådana där fiffiga små trekantiga stöd man skjuter framför sig.

När vi skulle hem frågade han:
– Pappa, hur långt är det hit till ishallen?
– Tja, fyra, fem kilometer kanske.
– Hur långt är en kilometer då?
– En kilometer är tusen meter, så det är kanske femtusen meter hit.
– Jaha, sa han fundersamt.
– Du vet hur lång en meter är va? Ungefär lika lång som Abbe.
– Haha, ja då blir det femtusen Abbe, skrattade storebror.

Huh, tror inte jag skulle palla det. Det räcker gott med en.

Andra bloggar om: vinter, is, långfärdsskridskor, skridskor, ishall, barn, feber