Jag låg bredvid storebror och sov räv. Det är det enda sättet att få honom att somna inom en rimlig tidsrymd. Inte sällan är det dock jag som slumrar in först. Vi hade båda varit tysta så pass länge att jag räknade med att det snart var dags att smyga mig ut från min snusande femåring. Då bröt han tystnaden.

– Mitt hjärta låter dunk-dunk...dunk-dunk. Det ska väl bara vara dunk.....dunk.....dunk?
– Näe, viskar jag. Det ska låta dunk-dunk.
– Ska det?
– Ja, hjärtat är delat i två delar. Som två pumpar, kan man säga. En pumpar blodet ut i kroppen – dunk. Och en skickar det till lungorna, för att fylla på med syre som du andas in – dunk. Och så gör de de nästan samtidigt – dunk-dunk.

Jag såg att han funderade länge. Han log lite, som om det jag sagt var lite knasigt, men verkade ändå tro mig. Det var tyst en lång stund. Jag trodde jag klarat mig lätt ur det här knepiga ämnet. Men icke.

– Jag undrar vad det var för fel på Abbes hjärta?

Oj. Det här blir inte lätt.

– Det kan jag berätta om du vill. Men det kanske blir lite krångligt.
– Jag vill.
– Okej.

Plötsligt låg jag där och försökte förklara hjärtats funktion i allmänhet, och pulmonalisatresi med VSD i synnerhet, för min nyss fem år fyllda lille pojk.

– Du vet, jag berättade ju att från den ena pumpen går ett rör till lungorna. För att blodet ska dit och hämta syre.
– Mmm.
– Det var stopp i det röret på Abbe. Och kroppen behöver syre för att klara sig.

Jag förklarade och berättade att det syrerika blodet är rött och det syrefattiga är blåare. Vi pratade om färgen på Abbes läppar. Före den senaste operationen, och efter.

– Men hur kunde de laga Abbes hjärta då?
– Det fick koppla ett nytt rör vid sidan av det som det var stopp i. Så blodet kunde ta en annan väg.
– Jaha?
– Som när vi var på Kreta, när vi grävde kanaler i sanden. Kommer du ihåg det?
– Ja. (han sken upp lite)
– Så fick doktorn göra ungefär. Så att blodet kunde rinna en annan väg.
– Jaha....då förstår jag.

Jag har en känsla av att jag kommer att få förklara det här igen. Och jag känner på mig att storebror kommer att hålla föreläsning om det på dagis.

Det kom ett litet leende mitt i det samlade ansiktsuttrycket. Han tänkte på det vi pratat om. Jag kunde se hur informationen bearbetades inne i hans lilla huvud. Så kröp han tätt intill mig, klappade mig på kinden och la armen om min hals.

Och somnade.

Andra bloggar om: barn, hjärtfel, nattning, svåra samtal