Nu ska jag skriva två inlägg. Ett positivt, stolt och glädjande. Och ett pessimistiskt och gnälligt skitinlägg. Jag börjar med det glada.



Storebror har fattat grejen. Det har klickat och han har upptäckt att han kan åka utför. Han har fattat att han kan stanna när han själv vill, bromsa och hålla farten nere när det går för fort och svänga då det behövs. Det är fortfarande plogsvängar vi snackar om, men tryggheten och självförtroende gör underverk.

Han behöver inte lägga sig ner så fort han blir rädd. Han slipper hålla sig krampaktigt fast i mina stavar, och bli som en geléklump i hjälm, när det blir brant.

Nu kör han med råg i ryggen ut i branta partier jag ärligt talat inte trodde han skulle palla, utan att lägga sig ner och vänta på att bli ledsagad ner. Han bränner på, kör slalom mellan uppstoppade figurer i barnbacken och väljer gärna de där små stigarna mellan träden som andra barn skapat. Offpist light helt enkelt.

Ja, du hör. Jag är stolt som en hel tuppfarm, och väldigt glad. Visserligen har jag tillbringat dagen i barnbackarna, men jag har åkt tillsammans med min son hela dagen. Inte tragglandes med krokig rygg och en unge som dinglar i armarna på mig. Inte heller med grabben hängandes i en sele tre meter framför mig. Utan just tillsammans. Vi har åkt ihop och haft skitkul.

Och då är det bara första dagen. Skidskolan börjar i morgon.

Andra bloggar om: skidskola, barn, slalom, sele, Trysil, hjälm