Då och då händer något som triggar minnet. Något som gör att hjärnan tar en sväng ner i arkivet och gräver fram något man glömt, förträngt eller helt enkelt inte bryr sig om längre.

Musik funkar så. En låt kan väcka de mest avdomnade gamla minnesceller till liv. Och dofter. En sniff av grillad majs, och jag är på Khao San Road i Bangkok. Trots att det är tjugo år sedan jag var där.

I förrgår när Abbe och jag varit på Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus för att kolla hans ögon, blev jag plötsligt och påtagligt förflyttad drygt tre år tillbaka i tiden. Vädret, ljuset, miljön, människorna, något var det som gjorde att jag fick en sådan läskigt tydlig minnesbild av dagen efter att vi anlänt till Drottning Silvias från BB i Borås.

Vi hade fått reda på att Abbe hade ett allvarligt hjärtfel och behövde opereras för att överleva. Jag gick omkring ute på gräsmattan mellan barnsjukhuset och kvinnokliniken med mobilen i handen. Mamman var kvar på barnhjärtavdelningen. Hon hade fortfarande så ont efter kejsarsnittet att hon behövde rullstol för att orka.

Det var en grå marsdag, men småfåglarna hade trots det börjat få lite vårkvitter i strupen. Jag skulle ringa min kollega och VD för att berätta. Hans fru svarade; det var lördag och jag ringde hem till dem. Hon grattade och frågade om allt gått bra, och jag svarade undvikande att visst hade det gått fint, och har du NN där?

Min kollega kom till telefonen. Hur ska jag börja, tänkte jag?
– Har det gått bra? Han avbröt mina tankar.
– Ja...jo...det har det. Eller näe förresten, inte riktigt.

Jag minns så väl hur det kändes i magen på mig. Hur han inte riktigt visste vad han skulle säga, när jag berättat. Hur jag sa att jag skulle försöka skriva ihop ett mejl till alla. Familj, jobbarkompisar och andra vänner, så att de fick veta läget. Jag minns hur han tyckte det verkade som en bra idé. Jag minns att jag ursäktade mig och sa att jag inte kommer tillbaks till jobbet om två veckor som var tänkt, och att jag inte kunde säga när jag skulle komma överhuvudtaget. Jag kommer ihåg att han sa "tänk inte på det nu", men att jag gjorde det ändå.

Och jag kommer tydligt ihåg hur jävla konstigt alltihop kändes. Så tomt. Så smärtsamt.

Andra bloggar om: nyfödd, hjärtfel, hjärtebarn, operation, minnen